Hej då Mösseberg, hej hemma!

Hemmaplan igen! Det känns i nuläget ganska skönt men det finns ändå en saknad efter det enkla livet på kurort (och då menar jag att allt är enkelt förutom alla pass som innehåller träning, men det har ni nog fattat vid det här laget) och efter rehabkompisarna. Jag tror ändå vi kommer träffas lite nu och då, det känns så!

Dagen började med packning för min del. Vaknade en halvtimme innan klockan ringde och tyckte det var lika bra att gå upp och fixa det som fixas kunde. Efter frukosten skulle jag upp till fjärde våningen för läkarbesök.

 

 

 

Jag vet inte varför min dator just nu envisas med att lägga in en blankrad mellan bild två och tre, har försökt göra något åt det men lyckas inte. Försök att inte tänka på detta så mycket nu, utan kolla utsikten från våning fyra i stället. Den är helt okej!

Nu var farbror doktorn sjuk, stand in fick i stället en sjuksköterska vara. Besöket varade i 30 sekunder, "hej, hur mår du (bra), har du haft det bra här (fantastiskt bra), är det något du tänkt på som du velat säga till läkaren som han kan ringa dig om när han är tillbaka på måndag (nej, ingenting), okej då var vi klara, ha det så bra och hej då (tack och hej då)". Efter läkarbesöket som inte var ett läkarbesök blev det väldigt mycket mer action när vi hade vistelsens sista gemensamma träningspass - latin moves. Jag skrev om det förra veckan, latinsk dans i alla möjliga och omöjliga former. Det är väldigt roligt men jag känner mig som en elefant i en porslinsfabrik, för fy sjutton vad svårt jag har att hålla reda på alla steg och hopp och allt flaxande med armarna! Men som sagt, roligt är det.

Efter dansen blev det lite träning i maskinerna en sista gång innan jag gick och duschade och packade det sista. Tror jag fick med mig allt men har inte öppnat upp väskorna än och kollat efter, tror det får bli ett av morgondagens många projekt. Efter lunchen hade vi ett väldigt intressant föredrag om vad motionen gör med våra kroppar och varför man ska röra på sig. Kroppen är ju gjord för att användas, det är så människan har klarat sig i alla tider (för hur tror ni att exempelvis stenåldersmänniskorna hade klarat sig om de bara hade suttit och stirrat in i en bergvägg i stället för att jaga mat - med kroppen - och uppfinna eld - med kroppen?!) och den anpassas till det vi utsätter den för - sitter vi bara still framför datorn blir exempelvis musklerna mindre och skelettet svagare, och det verkar ju väldigt dumt med tanke på de bevisade hälsoeffekter som motion ger: det ökar immunförsvaret, ökar nybildning av hjärnceller, förbättrar sömnen och minskar till en del risken att utveckla cancersjukdomar och risken för återfall om man har drabbats (i alla fall när det gäller bröstcancer enligt en av kompisarna som varit på en föreläsning i Stockholm för ett tag sedan, då en bröstcancerforskare sa detta. Om det gäller andra cancerformer vet jag inte men det kan ju inte vara helt otroligt!). Det där låter väldigt bra tycker jag.

För att få en bra hälsa krävs det helst daglig motion, minst 30 minuter per dag. Det kanske känns lite väl mastigt om man mest är van vid att sitta framför datorn, men det behöver förstås inte vara intensiva styrketräningspass på gymmet eller liknande varje gång - en rask promenad (gärna med stavar som ökar förbränningen med 30 procent jämfört med promenad utan stavar) är en jättebra början. När det gäller det där med kalorier kan nämnas att om man gör något så enkelt som att stå framför datorn (enkelt om man har höj- och sänkbart skrivbord i alla fall), i stället för att sitta, bränner man 50 kalorier per timme! Det trodde jag verkligen inte, men man lär sig något nytt varje dag! Om man nu vill bränna fler kalorier än så, eller få bättre kondition, mer muskler eller något annat, men ändå har svårt att komma igång kan man exempelvis fundera ut vilka vinster man får av regelbunden motion - och med tanke på det jag räknade upp ovan behöver man kanske inte fundera så mycket eftersom det finns så många fördelar, det är ju liksom nästan pepp nog.
Starta också lugnt och försiktigt om du inte varit igång så mycket utan startar från noll, och tänk långsiktigt. Att bestämma sig för att gå ner fem kilo på en vecka är en dålig idé, att bestämma sig för att springa maraton två veckor innan start är även det en dålig idé. Och var nöjd med det lilla eftersom det också är nyttig fysisk aktivitet, som att du gått uppför trapporna i stället för att ha tagit hissen. Som att du (framöver) har skottat (= bra motion) en snygg stig från gatan till ytterdörren, som gör att gästerna du bjudit in till glöggmys kan komma in utan att ta med sig en hel skidbacke med snö in i hallen. Som att du gått av bussen två stationer tidigare när du ska till jobbet, bara för att du ska röra lite på dig och få frisk luft. Som att skaffa ett gummiband och göra övningar framför tv:n och således förbättra både arm- och benmuskler under tiden som Rapport pratar om Greklandskris eller Idol visar mer eller mindre tonsäkra artistdrömmare. Och till sist ett litet visdomsord från en doktor Edvard Stanley, som levde mellan 1826-1893:

"De som tror att de inte har tid med fysisk aktivitet, 

måste förr eller senare avsätta tid för sjukdom"

Efter motionspeppningen fanns det ingen återvändo, vår kurortsvistelse var slut och det var dags att börja säga hej då. Vi skulle åka i omgångar, fyra av mina kompisar och jag skulle ta det sista tåget vid femtiden och hade tre timmar på oss att ta till vara på det sista av Falköping. Jag älskar smycken och gick loss på kurortens fina sortiment av armband, halsband och ringar. Det inköpta kommer alltid påminna mig om den härliga vistelsen med bra träning och härliga kompisar!

Ett armband och en ring från Pearls for girls blev mina inköp och jag är lite småkär i båda två. Runt hela ringen står det en inskription, "Live one day at a time and make it a masterpiece", ungefär "Lev en dag i taget och gör den till ett mästerverk". Tycker det var så väldigt fint och klokt. Ibland ska man inte tänka så långt framåt, ibland måste man ta en dag i taget - men ändå göra den dagen alldeles strålande! I love it :)

Nu var det faktiskt inte färdigshoppat för det. Min kompis Maria och jag tog en snabb och lång promenad till en gammal favorit i repris: Falbygdens ost. Man kan ju inte vara på en ost-ort utan att köpa ost, det fattar ju vem som helst! Den lite runda osten är rökt och är spännande eftersom kanten på den också smakar skinka, och hur smidigt är inte det - ett pålägg som smakar som två på mackan! Slank även ner lite annat i påsen för min del, bland annat en god (tror jag) tesort med det fina namnet "First frost", med smak av nypon, pistagemandel, apelsinblom och rosépeppar.

Ja, sedan var det tåget hem, med alla tunga väskor. Är ganska trött nu och ska krypa ner i min egen säng för första gången på ett tag. Det känns faktiskt inte så tokigt!  

En musikalisk sista wow-afton

Tanken är att jag nu ska försöka göra något jag inte är så bra på: Fatta mig kort, eller i alla fall inte allt för långt. Jag vet redan att jag inte kommer lyckas, för jag gillar ju att skriva som ni kanske fattat, men nu är jag så himla trött och behöver packa innan jag går och lägger mig. För i morgon är det dags för hemfärd. I dag (eller egentligen i går eftersom klockan är över midnatt, men ni får läsa det här som att det är torsdag 3 november) har det varit vår sista hela dag här på rehaben - och det har varit en mycket bra dag med en fantastisk kväll!

Efter frukosten hade vi föreläsning om sömn, väldigt intressant. Vet ni att man faktiskt visst kan ta igen förlorad sömn? Det känns som att jag lärt mig att man inte kan det, men jodå! Om man en natt sover tre timmar mindre för att man exempelvis vaknar tre timmar innan man ska gå upp, tar man igen den sömnen natten efter, tack vare att djupsömnen då blir just djupare. Man behöver alltså inte gå och lägga sig tre timmar tidigare utan sömnen fixas praktiskt till när man väl sover! Nu funkar ju inte det här i all oändlighet, men under en kort period i alla fall. Det är också så att det är de fyra första timmarna som är de viktigaste under natten, och det kan ju vara bra att veta om man vaknar frampå morgontimmarna och inte kan sova vidare. Och enligt vår föreläsare händer det mycket spännande saker under den viktiga djupsömnen, för då "vaknar mördarcellerna till och äter upp infektioner i kroppen", infektioner som kanske annars skulle slå ut oss. Tänka sig... Under djupsömnen stärks också kroppens muskler och skelett bland annat.
Om man vill sova under dagtid är det inte en så bra idé, men man kan gärna ta sig en power nap. Bästa sättet att få en lagom lång power nap är att hålla en nyckelknippa i handen, slappna av och blunda. När nyckelknippan faller till golvet har man blivit så pass avslappnad att man har fått sig en power nap som motsvarar 1 timmes vila - men denna lilla nap ger inget minus på sömnkontot som gör att man ligger vaken på natten bara för att man vilat på dagen. Tänka sig så bra! Det festligaste var dock det senaste i forskningsväg. Man har kommit på varför vi snarkar och som så mycket annat leder det tillbaka till den gamla goda tiden (som kanske inte alltid var så god) när vi sov ute och natten var farlig. Snarkningarna kom för att skämma bort vilda djur och onda andar. Bara så ni vet om ni hör till de snarkande; vilda djur och onda andar bör ändå höra till det man förmodligen inte möter under natten nu för tiden, så ni kan jobba på att sluta snarka från och med nu :)

Efter sömnen var det träning. Tror kroppen sov i dag, det var såååå trögt att ta sig igenom träningsprogrammet! Att värma upp på cykel och roddmaskin var en plåga och jag orkade inte göra alla övningar fullt ut. I dag sa kroppen helt enkelt ifrån - men det är inte så konstigt med tanke på de hårda dagar vi haft. Stavgångspromenaden efter lunchen gick bättre, min kompis M och jag var ute en timme och kände oss fortfarande pigga efteråt. Ett pass med gummibandsträning (samma som förra veckan) efteråt gick också bra, om man bortser från att musklerna gjorde ont ont ont.

Om ni minns bilderna på jacuzzin i går minns ni kanske att jag inte hade suttit i den. Det har jag nu, för efter avslutad träning och ett misslyckat försök till packning satte sig några utav oss i bastu och jacuzzi och slappade ett tag. Inte alls fel.

Till vår sista middag i kväll hade personalen på vår önskan satt ihop ett långbord så vi alla kunde sitta ihop. Vi är totalt 13 stycken och det första bordet som är reserverat för oss rymmer bara tio platser, vilket gör att tre personer alltid får sitta vid ett annat bord. Men denna kväll var det alltså långt bord som gällde, där alla kunde sitta och mysa tillsammans:

Lååångt bord. Okej, nu är det kanske lite svårt för er att se att det är ett extra långt bord, det första förbi de två runda borden alltså. Men vi som var där vet ju. Dagen till ära hade personalen dukat fram...

... de fina vattentillbringarna minsann! I vanliga fall är de inte så här tjusiga (däremot brukar blommorna med tillhörande ljus, eller ljusen med tillhörande blommor, stå på borden vilken dag det än är, första som sista). Och även maten var liiite extra denna gång...

...  glacerade revben med bakad potatis och kryddig keso (ja, jag har självklart grönsaker också, fast på en tallrik bredvid, som inte är fotad)...

... och någon sorts jättegod yoghurtefterrätt (tror vi) som slank ner utan några som helst problem!

Dessa veckor har det bott ett gäng tjejer och killar från Sydafrika här på Mösseberg. De har rest runt i landet tillsammans med Triple & Touch och sjungit för att samla in pengar till ungdomar i områden som är svårt hiv-drabbade i Sydafrika. Projektet heter Star for Life och ungdomarna som är på besök i kalla nord är med i en skolkör som heter Star Choir. Förra veckan var kören och tripplarna på turné i Norrköping och Göteborg, men de har haft sin bas här på kurorten, varit på älgsafari och åkt skridskor bland annat. När vi fick reda på att det var en kör här ville vi gärna höra dem sjunga, kanske bara en sång eller så, och vi var mer än villiga att ställa upp och skänka pengar som tack. Allt rann dock ut i sanden och i kväll var det ingen av oss som hade en tanke på att vi skulle få en fantastisk sångkväll! Men en av oss, L, drog i lite trådar och plötsligt kom en av kurortsvärdinnorna fram till vårt långa matbord och sa att om fem minuter skulle det bli musik framförd av Star Choir i salongen. Jag vet att det är ett slitet uttryck, men vi blev som barn på julafton.

 

 Okej, det här kanske inte ser så roligt ut, men jag hade faktiskt bättre saker för mig än att leta snygga fotovinklar och sådant. Bättre saker som att klappa i händerna och ge stående ovationer till exempel, eftersom...

... jag höll på att börja gråta av glädje flera gånger under körens uppträdande. De var så otroligt duktiga, sjöng på sitt eget språk (ledsen att jag inte minns vad just det språket heter), a capella och flerstämmigt. Jag är väldigt svag för a capella och flerstämmigt! Alltså jag ryser bara jag tänker på det, det var så galet bra och jag blev så lycklig över denna sång-kick, denna musikaliska wow-afton! De sjöng flera sånger, någon sydafrikansk gospel som var så medryckande att man inte kunde sitta still! Kommer de till er stad under november och december ska ni absolut gå och höra dem! Turnéplan finns här: www.starforlife.se

Efter detta skulle man ju kunna tro att den musikaliska aftonen var över, men nej då. Det har inte bara bott sydafrikanska ungdomar på Mösseberg, vi har även haft sällskap av en äldre herre på 83 år (vill jag minnas) och hans fru. De har varit med på några av våra träningspass och är förvånansvärt duktiga på att hänga med trots sin respektingivande ålder. Vi har alla hejat och småpratat lite grann med de båda och i kväll kom mannen förbi vårt fikabord i salongen och ville säga hej då eftersom det nu var sista kvällen. Dessutom skulle han sätta sig vid den stora flygeln (och den är verkligen en jätte, lång som en lastbil) och spela lite Evert Taube, om damerna ville komma med bort och sjunga lite? Det ville vi förstås, och tillsammans med mannens fru (de har varit gifta i 57 år, det är fint) stod vi där och sjöng, nynnade när vi inte kunde texten, och hade ytterligare en trevlig musikalisk stund! Kan man tänka sig en bättre sista kväll än så, med härliga människor, god mat och fantastisk musik? Nej, jag tror inte det.

Jaha, nu ska jag försöka packa lite, trots att klockan är alldeles för mycket. När vi hörs nästa gång är jag hemma i Stockholm igen. Ha det bra till dess!     

Krishantering och mys-spakväll

När jag vaknade i morse kände jag för första gången att den här rehabvistelsen faktiskt närmar sig sitt slut. Det känns inte så bra. Visst, en del av mig vill hem för att det är skönt att vara hemma bland alla sina saker, alla sina kläder, allt sitt liv. Liksom. Men här lever man ju som en prinsessa - jättegod mat som någon annan lagat. Träningslokaler som man kan vara i nästan när man vill och där ingen tycker man är svag för att man inte orkar lyfta massor med kilo eller kan balansera länge på ett ben, eftersom vi alla är i samma sits och förstår hur mycket kroppen tagit stryk av cellgifterna. Ett schema med aktiviteter varje dag så man inte behöver planera sin dag eftersom någon annan redan gjort det. Och framför allt: Här finns ett himla bra kompisgäng som jag kommer sakna väldigt mycket. Att umgås med folk som vet vad denna sjukdom handlar om är värt väldigt mycket. Har man inte varit sjuk vet man inte vad det innebär, och som sjuk begär man naturligtvis inte heller att någon annan ska förstå tankar, känslor, tillstånd. Det här gänget förstår.

I jämförelse med de många passen i måndag är varenda dag nu lugn. Fast inte heller i dag har vi suttit och rullat tummarna förstås. Det har varit gruppsamtal, träning i träningshallen (gåband, cykel, maskiner ni vet), psykologbesök, promenad med stavar, stretchpass (dagens mest nödvändiga händelse. Jag tycker vi stretchar efter varenda pass vi har, ändå gör varenda del av kroppen ont! Men de säger att smärtan mest beror på att vi tränat så mycket i två veckor), ett föredrag om krishantering och så kvällens mysigaste: mys-spakväll.

Men innan vi går in på det kommer några funderingar kring det där som hamnade precis före spakvällen. Krishantering, alltså. Det är ett intressant ämne. Så här ligger det till: Att få  exempelvis ett cancerbesked (jag utgår från det eftersom det ligger mig närmast på något sätt) leder för de flesta till en kris. Krisens första fas är chock och man reagerar med förnekelse - vill inte se, höra eller förstå, för "det här gäller inte mig", regression - man vill slippa ta ansvar, slippa vara vuxen, för "jag bryr mig inte", och projektion - man letar syndabockar och riktar sin ilska utåt.
Efter chockfasen kommer reaktionsfasen, där man börjar förstå vad det är för besked man fått och reagerar på det. Då kan ångesten, sömnsvårigheterna och annat trist drabba en.
Så småningom övergår de akuta reaktionerna i en bearbetningsfas, där man försöker anpassa sig till sin nya verklighet med en realistisk syn på hela galna tillvaron.
Slutligen kommer nyorienteringen, där krisen blivit en del av livet. Inte så att man helt glömmer av sin situation för att man är så van vid den, för sorgen och smärtan kan komma upp till ytan när man på olika sätt blir påmind om hur verkligheten är. Och denna nyorientering har ingen avslutning, den lever man i för evigt, för sjukdomen kan komma tillbaka även om det går flera år efter att man blivit friskförklarad. Fördelen, när man kommit så här långt, är att man kan ha fått ett djupare perspektiv på livet, man ser annorlunda på vad som är viktigt och man lever mycket mer i nuet än man gjorde innan man blev sjuk. Och i en prövning har man blivit varse att man har en inneboende kraft som man inte hade en aning om att man hade.

Det här låter ju ganska självklart när man tänker på det. Chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Men själv känner jag inte igen det. När jag tisdagen den 23 november 2010 fick reda på att den förmodade muskelknuten läkarna dagen innan plockat ut ur min kropp i själva verket var en tumör, var en av mina första tankar bara "det här ska inte få knäcka mig". När jag några veckor senare fick beskedet att jag skulle genomgå en ny operation och att det året efter skulle bli cellgifter var jag ledsen 20 minuter, men sedan tänkte jag bara "det här ska inte få knäcka mig". Chocken kom aldrig, reaktionen och bearbetningen varade tre sekunder - för jag förstod snabbt hur läget var och anpassade mig snabbt till att livet skulle kunna bli jobbigt men att det skulle fortsätta, trots att det kändes som att det skulle bli en galen tillvaro. Det känns som att jag hoppade in i nyorienteringen på en gång - och det får mig att undra varför jag agerat så onormalt? 1. Har jag fortfarande inte fattat att jag har cancer? 2. Tror jag att läkarna har pratat om en vanlig influensa när de egentligen pratat om tumörer och metastaser, att det är något som försvinner bara man tar det lite lugnt och stoppar i sig lite alvedon? 3. Lever jag i en extremt lång förnekelse och säger "det här gäller inte mig"? 1. Jo, jag har fattat (tror jag). 2. Nej, det tror jag inte (tror jag). 3. Nej, det gör jag inte (tror jag). Jag vill verkligen inte framstå som någon som tror att hon är lite bättre än alla de som krisar, medan jag behåller lugnet och bestämmer mig för att inte knäckas. Jag tycker självklart inte så, men jag undrar verkligen varför jag inte krisat och jag undrar verkligen om krisen kommer sedan, någon annan gång? Hur kommer jag reagera då?

Nu lämnar vi allvaret. I kväll har vi alltså haft mys-spakväll i spa-avdelningen (nähä?!) och relaxditon.

 

En spakväll kan inledas i skönt bubblande vatten. Nu gjorde inte denna kväll det, vi var inte i något vatten någon gång under kvällen faktiskt! Men det känns som bra öppningsbilder, vatten i den här formen är väl lite rofyllt... Det här lilla runda mysstället har jag fortfarande inte suttit i faktiskt, men jag ska göra det innan denna vistelse är slut. 

Om man går förbi jacuzzin kommer man till det inre relaxrummet. Här finns det massor med sköna vilstolar där man kan sitta och vicka lite på tårna som är instoppade i badtofflor! Eller ta en frukt på byrån. Eller bara slappa och ha det skönt. Eller...

... lära sig ge massage! Det var nämligen vad vi fick lära oss av en av våra sköterskor i kväll - att massera varandra. Först satte jag mig i en skön stol och fick massage i tio minuter, sedan bytte vi. Här illustreras detta, om ni nu undrar vad denna bild ska föreställa. Min massagehand på en axel klädd med Mössebergsmorgonrock förstås!

Från det inre relaxrummet kan man se in till stora bassängen genom lamellgardinerna...

 ... och så här ser det ut i bassängrummet, där det också finns en...

... livboj. Förstås.

 Efter att ha varit i i inre relaxrummet flyttade vi ut till ett annat relaxrum (ni har sett bilder därifrån i en tidigare bloggpost i förra veckan). Här satt vi också skönt, i härliga fåtöljer med mysiga filtar.

Här åts det också god plockmat...

... och dracks bubbel eller annan väl vald dryck! En väldigt trevlig och mysig kväll med de härliga rehabkompisarna :)

Nu ska jag gå och lägga mig, även om det tar emot. Det blir ny dag så snabbt om man somnar, och i morgon är det sista hela dagen. Men som det är i nyorienteringen så har man ju lärt sig att leva i nuet, så jag ska ta vara på varenda sekund som är kvar!

Konstnärer kreerar

Jag skriver dagbok varje dag, det sista jag gör innan jag går och lägger mig. I går, när det var 31 oktober, insåg jag att nästa gång jag skriver just den 31:a, så är det nyårsafton. Nyårsafton! Ursäkta, men hur gick det till? Var har det här året tagit vägen? Jag tycker mest det varit en cellgiftsdimma så det känns helt klart som ett väldigt märkligt år. Men okej, det är ju inte dags att knyta ihop säcken och summera året än, så vi lämnar det.

Sov ganska dåligt i natt, trots att jag var helt övertygad om att all träning under gårdagen skulle göra mig toktrött och leda till snabb sömn. Men kanske var det i stället på grund av all träning som jag låg vaken länge, och när jag väl lyckades somna vaknade jag flera gånger. Drömde väldigt mycket knäppa saker, bland annat skulle jag steka köttfärs till en köttfärssås och tryckte också ner några menthos med mintsmak i röran. Väldigt konstig kombination och jag antar att det var en liten ångest som kröp fram där i drömmen, en ångest över att komma hem och behöva laga sin egen mat, till skillnad från lyxen här när man bara blir serverad...

Om jag på grund av all träning var vaken för länge natten till i dag kommer jag somna ganska snabbt i kväll känns det som. I jämförelse med gårdagens smått hysteriska schema har det varit ganska lugnt i dag. Visst har det tränats - ryggympa, stavgång och eget träningspass. På det sistnämnda lyckades jag bland annat trycka in ett inte helt skojigt kaloriförbränningsprogram i crosstrainern, en elak apparat som efter 30 minuters jobb från min sida fortfarande tyckte att jag skulle köra på. Det tyckte inte jag, det hade varit jobbigt redan 10 minuter in i programmet, men ibland är jag så väldigt envis att jag fortsätter ändå, trots att benen och armarna känns som spaghetti. Men efter 30 minuter gav jag upp, hade redan gjort en halvtimmes träning precis innan crosstrainern ville göra slut på mig, och totalt en timmes träning fick sannerligen räcka. Efter detta har jag bara latat mig, ätit god mat och umgåtts med mina sköna rehabkompisar.

I gårkväll efter middagen gick kompisarna Anna-Karin, Petra och jag ner till källaren som bland alla skrymslen och vrår bland annat innehåller ett litet hobbyrum för den skaparglada. Här kan man sitta och måla - på papper, på tavlor, på korgar, på små skrin, på galgar... och säkert en hel del andra saker. Ni som följt mig här ett tag vet att jag målar cellgiftsmonster och kraftfilurer till bloggen ibland - cellgiftsmonster var de som skapades så fort cellgifterna kom in i min kropp. De var små, svarta och sylvasst taggiga, miljarder till antalet, och det enda de gjorde i kroppen var att ställa till oreda. Det som gjorde ont i min kropp under alla cellgiftsmånader var monstren som med hårda boxhandskar slog, med grova kängor sparkade, med allt vad de hade rev och slet på alla muskler, organ och allt annat i kroppen. De höll på nästan konstant, fast ibland tog de en kafferast eller till och med flera timmars sömn om det ville sig riktigt väl, men annars levde de rövare! När jag fick mer och mer krafter var det kraftfilurerna som kom in i kroppen (oklart hur) och de var gulliga, färgglada, snälla och roliga. De vimsade omkring i kroppen och spred glädje, hade det bra, åt glass och sprang omkring för skojs skull - men deras största gärning var att knocka cellgiftsmonstren. Byta ut det tuffa mot det lätta.

Det här har jag som sagt ritat många gånger i denna blogg, med målarfärg eller färgpennor. Denna gång blev det med...

... kritor! Det är dagisvibbar på det, men dagis vill jag minnas var härligt och då är ju kritor också, på något sätt, härligt! Och hur blev då mästerverket? Jo...

 ... så här! Förklaring: Cellgiftsmonstret ligger i ett hörn och är i princip död. Det är inte många kvar av hans sort, kraftfilurerna har tagit över mer och mer och mer. Han har kvar lite dödsryckningar, som ni ser, för än har han inte kastat in handduken. Ibland ser han till att det gör riktigt ont i min kropp - men han är absolut försvagad. Kraftfilurerna är precis som mina rehabkompisar och jag, fulla med kraft. De orkar lyfta vikter och har (precis som vi i går) ett corepass med styrketräning på boll (som synes, han står ju på en matta och har en boll bredvid sig, det ser ni va?). Heja kraftfilurerna!

Nu finns det fler (och större) konstnärer än jag. Vi blev halvfärdiga i går och fortsatte i kväll, då med sällskap av ytterligare en rehabkompis; Leili. Jag umgås verkligen med fantastiska människor - fantastiska på så många sätt - och ett av sätten ser ni ju nedan :)

Hela kreativa gänget samlat, bland staffli, målarfärger...

... och penslar.

 

 

Anna-Karin målar en landskapstavla...

... Leili gör detsamma, fast hon gör förstås ett helt annat landskap (och därefter gjorde hon även ett självporträtt, som ni kan se lite längre ner)...

 

 

... och Petras galgar ska med snögubbebarn (mittenbilden) och pussande snögubbeföräldrar förgylla familjens fjällstuga.

Anna-Karin med det färdiga resultatet i staffliet, en fin tavla i akryl...

... Petra med sina supercharmiga galgar i almoge...

... och Leili, som alltså hann måla två fina bilder i kväll, har här gjort ett jättebra självporträtt i akvarell!

Stora konstnärer har vernissage. Det hade ju självklart vi också! Kanske inte så glamouröst eller planerat och i ärlighetens namn var det en ganska fattig tillställning, utan drinkar och snitsiga tilltugg. Men tänka sig, gästerna (våra härliga rehabkompisar) strömmade in ändå! Fast de ville inte vara med på bild, men jag smygtog på en grupp ben, som inte går att identifiera för utomstående... :)

Efter stående ovationer passar det ganska bra att säga tack för i dag nu, det är dags att gå och lägga sig och sova. Hörs!

Ett träningspass, två träningspass, tre... och fyra

Om gårdagen var slö ur träningssynpunkt har denna dag varit dess raka motsats. Just nu, när det snart är dags att krypa ner i sängen, förstår jag inte riktigt hur jag orkat med allt denna dag. Det känns som att det inte ens kan finnas många normalfriska människor som tränar så mycket som vi gör - och ändå känns det okej! Visst är man trött och visst är det hårt, men jag tror inte någon av oss är så slut som vi kanske borde vara. För om man kör fyra hårda träningspass på en dag borde man vara helt slut. Men någonting gör att vi tar tag i varje nytt pass med om inte jättemycket kraft så åtminstone kraft. Och lust. För det är roligt. Och vi är ett väldigt bra gäng, det är skönt att det är flera dagar kvar så vi inte behöver lämna varandra än.

I dag började dagen riktigt hårt. Efter frukosten hann morgonmackorna bara sjunka ner i magen en stund innan dagens första träning, ett tufft konditionspass, började. Det var många steg på golvet och upp och ner på en bräda, precis som när jag för hundra år sedan (eller i alla fall på gymnasiet i mitten av 90-talet) gick på step-up under några veckor (sedan försvann lusten, som det brukar när det gäller mig och träning). Det var väldigt roligt men också väldigt jobbigt. Och hade man gjort detta pass en dag på hemmaplan hade man nöjt sig med det, gått hem från gymmet, lagt sig på soffan och softat resten av dagen utan att skämmas ett dugg. Men är man på rehab är man inte hemma, det här var som sagt bara första träningspasset. Efter en dusch och byte av träningskläder, ett besök hos sjuksköterskan (obligatoriskt besök för alla denna vecka) och lunch var det dags att ställa sig i träningshallen igen. Denna gång var det ett pass core/styrketräning med boll som gällde.

Matta, vikter, boll - ja precis, det är det som behövs för core med styrketräning på det sistnämnda redskapet!

Core är en träningsform som har stort fokus på magen och ryggen och kan ha olika svårighetsgrad. Det var inget jätteavancerat pass men inte alls ojobbigt heller. Efter detta borde man absolut få vara nöjd, gå hem och lägga sig på soffan och softa resten av dagen utan att skämmas ett dugg - men direkt efteråt hade jag märkligt nog så pass mycket energi att jag körde mina 45 minuter styrketräning, i en alldeles tom hall där jag således kunde välja vilken musik jag ville träna till. Det är lyx det! Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag orkade men man har det lite över sig, det där träningspasset ska göras varje dag och någon gång skulle det ju passas in i dag. En kvart senare var det dags att lägga sig i soffan och softa resten av dagen utan att... nej just det, det var det ju inte alls. Det var ju dags för ett ganska hårt vattengympapass med vikter då - så i dag har det lyfts skrot både en och två och tre gånger. Jag har ont lite överallt när jag trycker på olika muskelgrupper, men inte värre än att jag ska klara av morgondagens aktiviteter!

Efter vattengympan var det tack och adjö till träning, slut för i dag, tack för i dag liksom. Att Stockholms läns landsting - som bestämmer hur många aktiviteter vi ska ha på en dag för att de ska gå med på att låta oss vara här - dessutom tycker att vi ska promenera eller simma en timme varje dag, får man helt enkelt bara lämna för det är liksom fysiskt omöjligt! Vet inte vad det är för supermänniskor de tror vi är, om det inte räcker med all rörelse vi redan ägnar oss åt? Nåväl.

Kvällen avslutades med ett avslappningspass - och precis som förra veckan hade jag svårt att slappna av, var lika ofokuserad som då och det var inte heller i kväll bekvämt att ligga på madrassen och spänna musklerna. Nu ger jag nog upp det där med avslappning, det är inte min grej...

... men det var ju fint i lokalen, nedsläckt och massor med tända ljus. Alltid något.

Nu ska jag gå och lägga mig så jag orkar med en morgondag som förvisso inte är fullt lika intensiv som i dag men ändå ingen dag när man ligger i soffan och softar hela dagen utan att skämmas ett dugg för det. Sådant sysslar vi aldrig någonsin med här.

Bäst just nu: Att få krypa ner i sängen efter denna dag känns inte alls dumt. Kommer somna på två sekunder tror jag...

Ost- och juldag

Det händer inte alltför ofta att ni får två blogginlägg på en och samma dag! Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer ni kunna vänja er vid det, men mer än så säger jag inte nu...!
Jag lovade ju att ni efter att ha kollat på pumpor ett tag skulle få läsa om min dag, och nu är det dags:

Denna dag fanns det ingenting på programmet för ovanlighetens skull. Varje vardag är ju full med aktiviteter men helgen är ganska aktivitetslös. Då är meningen att man ska träna på egen hand men också låta kroppen återhämta sig. Gårdagens program innehöll stavgång och lite senare fika, men i dag var det alldeles tomt på schemat. Eller egentligen skulle vi ha ett pass sköna rörelser efter frukosten, men instruktören för det passet dök inte upp på utsatt tid. Vi var helt övertygade om att hon missat att det vid det laget hade varit vintertid några timmar, och jag var mer inne på att träna ordentligt. Jag kan se det sköna i att komma igång lite mjukt på morgonen, men jag körde ett ordentligt träningspass direkt efter frukosten i stället. Det var lika bra att få det gjort och att komma igång. Man känner sig rätt nöjd efteråt.

I dag hade jag bestämt mig för att ägna delar av den oplanerade dagen åt provsmakning och julfrossande. Ni kanske tycker att det sistnämnda är för tidigt, men det är faktiskt mindre än en månad kvar till första advent. Så från och med nu gillar jag i princip allt som har med den kommande högtiden att göra och jag tycker inte att tomtarna, julgransbelysningen och pepparkaksformarna kommer fram för tidigt - alltså får ni inget medhåll av mig om ni klagar över att julen är tidig, okej? Ni får förstås tycka vad ni vill, men jag är på g nu, på advent-g och på jul-g liksom.
Nåväl, provsmakning och julfrossande var det ja. Denna kombination tänkte jag att man utan problem får på Falbygdens Ost i staden där jag nu befinner mig, och visst var det så.

Det var ingen vacker dag, för det var...

... grått och regnigt ute, men två härliga rehabkompisar och jag lånade med oss varsitt...

... paraply från kurorten och begav oss ut på en ganska lång promenad till oststället - och ni ser ju vilket bra väder det blev helt plötsligt, när underdelen på dessa paraplyer vecklades ut! Att himlen var grå märktes ju inte längre eftersom den ovanför våra huvuden var blå med ulliga små moln! Tänk att ett paraply kan vara så fantastiskt!

Vi visste av rehabkompisar som redan varit på Falbygdens Ost att det bjöds på ost hej vilt där, och att deras julmarknad dragit igång. Först gjorde vi ett besök i matbutiken, som inte bara hade ost...

... utan också en del lockande, söta julsmaker. De här påsarna innehåller knäckkola doppad i choklad.

Men okej, det var ju väldigt mycket ost. God ost. Vi provsmakade oss fram och hittade några fina sorter (fast köpa får vi göra när det närmar sig hemresa). Och...

... märklig ost! Dessa har vi inte provsmakat, men de är säkert goda. Precis som...

... den här! Den måste ju bara vara god eftersom tomten verkar ligga bakom den!

Sedan blev det ett besök i julbutiken, med jul från golv till tak. Det fanns en hel del fint och en hel del mindre fint, men det var roligt att se och gå omkring och småmysa lite! När vi gått igenom hela butiken med tomtar, renar, ljusstakar, tomtar igen, servetter, ljuslyktor, adventskalendrar, granar, hjärtan, ytterligare tomtar, julänglar... - ja, ni fattar - hade vi fått oss en ganska stor dos av bjällerklang och vitt vinterland...

 ... och gav oss ut i det gråa och regniga igen!

Tycker vi gjorde ett bra träningspass, typ, med en promenad på ungefär två timmar (med viss paus för provsmakning och julfrossande då) och efter det har kvällen varit lugn, vi har umgåtts allihop vid middagen, kaffedrickandet i salongen och tv-apparaten. I morgon drar allvaret igång igen, då är det ordentlig hårdkörning. Ska gå och lägga mig nu för att i morgon vara utvilad till sista rehabveckan. Sov gott där ute, hörs!

Bäst just nu: I kväll började charmiga Allt för Sverige i SVT1. Här söker tio färgstarka amerikaner sina svenska rötter och de tävlar mot varandra i svenska seder och bruk, lär sig äta svensk mat, lär sig svensk mentalitet och svenska ord. Fantastiskt program som jag verkligen kan rekommendera! Det enda minuset är att deltagarna åker ur tävlingen en efter en tills bara en återstår som vinner första priset; ett släktkalas med den efterlängtade, okända, svenska släkten. Det är synd att bara en får uppleva det, men jag hoppas alla på något sätt lyckas leta upp sin släkt ändå, utan tv:s hjälp. Se första avsnittet på svt play om ni missade det, och fortsätt sedan följa programmet på söndagar klockan 20.00  

Pumpahelg

Jag tror bestämt det är halloweenhelg denna helg. Här finns det inte mycket som påminner om det (gör inget, vi kan klara oss utan), men det finns väldigt mycket pumpor lite här och var, och jag tänkte att ni skulle få er en liten dos av den varan nu. I kväll kommer jag återkomma med ett inlägg om denna härliga dag, men fram till dess kan ni kolla in lite bilder med en liiiiten aning halloweenkänsla. Väldigt liten, för det är inga typiska halloweenpumpor det här. Men ändå. Äsch, ni får tänka vad ni vill, nu är det pumpadags med hälsning från Mösseberg. Hörs senare!

Den här pumpan finns precis vid entrén och är starten för vår pumpa/halloween-rundtur!

 

 "Och när man går förbi står pumporna på rad", för att citera Orup. Fast där var det i och för sig "hon" som gick förbi, och hon gick knappast förbi några pumpor utan "pojkar". I vilket fall som helst, det här är på entréplan, gången mellan receptionen och restaurangen. Här lyser ljusen nästan alltid och pumporna ligger där och... tja, ligger. Eller står.

Den här ganska stora pumpan (den är stor, även om det kanske inte ser så ut) och fina murgrönan finns i trappan upp till andra våningen. Där bor jag, fast åt andra hållet. Tar man den här trappan kommer man upp till vår föreläsningslokal.

Även utomhus finns det pumpor. Och blommor. Och ljuslyktor. Helt i sin ordning, det är ju dumt att ändra på ett vinnande koncept!

Nej men titta här, nu blev det plötsligt lite halloween-igt med halloweente! Denna bild kommer dock inte från Mösseberg - men varifrån den kommer får ni veta senare i dag! På återseende/återhörande/återläsande...