Det gräsliga gräset leder till insikt

Det var det där med gräsklippning ja. Om ni läste gårdagens inlägg så vet ni att jag ville göra vettiga och viktiga saker - bekämpa terrorister och försvara demokratin - men det enda jag gjorde var att klippa gräset hos mamma och pappa. Det hjälpte inte världen att bli så mycket bättre men det gjorde i alla fall att gräsmattan såg lite mer vårdad ut. Det är dock ingen karriärbana jag kommer slå mig in på, det var sjukt jobbigt! Jag förstår att vissa tycker jag är väldigt vek nu men jag försvarar min ickestyrka med att cellgiftsmonstren faktiskt tagit bort det mesta av krafter, så det så. Fick slita rätt rejält för att skjuta gräsklipparen framför mig i det lite för långa och lite för fuktiga gräset. Och inte lyckades jag ta mig igenom alla kvadratmeter gräs heller, en kombination av total trötthet och lågt blodsocker gjorde att pappa fick ta över till slut, suck...

Ja inte är det vackert men eftersom det var så tungt att skjuta gräsklipparen framåt fick jag ta i med hela kroppen...

... för så här upprätt kunde man sannerligen inte gå! Det var ju ingen stillsam söndagspromenad man ägnade sig åt direkt...

... men det enda att göra är att skratta åt eländet! Någon gång i framtiden - när krafterna är fler än i nuläget, när gräset inte har hunnit bli för långt och det inte är lite fuktigt - ska jag göra ett nytt klippningsförsök.

I dag gav jag mig på uppkrattningen, gräsklipparen är nämligen inte av den varianten som samlar upp det nyklippta. "Det borde ju vara en enkel match!" tänkte jag, grabbade tag i verktyget och började kratta för kung och fosterland. Upptäckte ganska snabbt att cellgifterna inte bara satt sig på musklerna i benen och så totalt förintat dem - även styrkan i armarna har fått sig en och annan törn. Jag kom längre än med gräsklippningen men även här fick jag ge upp innan jag egentligen ansåg mig vara klar. "Ta på dig handskar när du krattar så du inte får blåsor i händerna" sa pappa innan jag började. Nu sitter jag här med plåster lite överallt på händer och fingrar - trots handskar. I dag har jag fattat ett stort beslut: jag ska inte skaffa hus och trädgård.

Jag har annars länge trott att det skulle vara min grej, ett rymligt hus i två våningar med en trädgård att gå omkring och pyssla i. Efter bara en halv omgång gräsklippning och en halv omgång uppkrattning känns det inte lika lockande - och då är det ju dessutom en hel del annat jag inte gjort, som bör göras när man har trädgård: rensa bort ogräs, plocka frukt från träden innan de (frukterna alltså) faller ner och ruttnar, olja in (eller vad man nu gör) trädgårdsmöblerna så de inte blir fula i regnet, gräva upp/hugga ner/plantera om/bygga till. Nej, jag nöjer mig nog med en stor lägenhet på fyra rum ungefär, med en stor takterass på cirka 30 kvadratmeter, i Stockholms innerstad. Billigt och bra! Hahahaha...

Bäst just nu: Att jag inte har ett "Sämst just nu". Det skulle vara så jobbigt att behöva tänka negativt varenda dag. Hade jag däremot haft det skulle terroristnorrmannen hamna där, inte bara i dag utan resten av veckan, minst. Såg precis i en av kvällsblaskorna att han tros ha lyssnat på soundtracket till Sagan om ringen när han gick omkring och sköt offren på Utöya. Alltså man hatar ju bara den där mannen mer och mer! Jag råkar gilla det mäktiga och fina ledmotivet och jag vill inte att han ska dyka upp i mitt medvetande varenda gång jag tittar på filmerna eller varenda gång musiken dyker upp i huvudet! Nu verkar det förvisso inte vara just den låten jag förknippar med filmerna som karl'n ska ha lyssnat på, men ändå, han vill ta så mycket gott - allt från demokrati till musik - och förstöra det! Han borde verkligen skämmas.    

Längtan efter att göra vettiga, viktiga saker

Ibland kan jag känna att jag skulle vilja hålla på med något väldigt vettigt och viktigt. Jag syftar inte så mycket på nuläget, när jag bara går omkring och är sjukskriven och mest gör ovettiga och oviktiga saker, utan mer på att jag skulle vilja ägna livet åt att göra saker som verkligen har betydelse! När det sker stora saker känner jag det extra mycket. Det betyder att jag allt sedan i fredags gått omkring och blivit lite småfrustrerad över att jag inte jobbar med terrorbekämpning eller inom Säpo - att bara gå in på sistnämndas hemsida, www.sakerhetspolisen.se, och läsa deras underrubrik "Vi skyddar Sverige och demokratin" gör ju att man undrar lite; varför sysslar jag inte med mer vettiga och viktiga saker?!? Jag vill också skydda demokratin, jag vill också förhindra dårar som Behring Breivik i Norge från att utföra sina idiothandlingar, jag vill också vara med och försöka göra samhället och världen till en lite bättre plats att leva på! Ja, jag vet att den fullständigt galna norrmannen inte stoppades i tid och jag vet att alla på sitt sätt kan göra samhället till en bättre plats att leva på - jag vet. Men ni förstår nog vad jag menar, att jag skulle vilja göra så mycket mer för att känna att ondskan inte ska få slå rot. Jag tror det är lite för sent att sadla om nu, men får jag leva om mitt liv ska jag helt klart göra jättevettiga och jätteviktiga saker ungefär 24 timmar om dygnet...

Just nu är jag som sagt mest i ovettigt och oviktigt läge, det enda som lutar åt vettigt och viktigt som jag i dag kommer göra är att klippa gräset. Det hjälper inte världen eller ens samhället att på några sätt bli en bättre plats men det hjälper pappa att för en gångs skull slippa dra omkring på gräsklipparen, jag har förstått att han tycker det är väldigt tråkigt. Vid något tillfälle sent i våras eller tidigt i somras sa jag att jag, om kroppen tillåter det, ska rädda honom från i alla fall en omgång gräsklippning. Då trodde jag nog knappast att det skulle bli av, det var i en situation när jag ibland misströstade och befarade att jag alltid skulle ha ont, men när krafterna nu är fler känns det bra att kunna hjälpa till lite, även om det inte är en alldeles tokviktig sak jag gör!

Dagen så här långt har tillbringats i en solstol samt med en lunch bestående av ett spännande experiment. Nåväl, kanske inte jättespännande... men ni kanske minns att jag tidigare i somras berättade om att det odlades potatis i en hink på balkongen?

Om ni inte minns var det så här den såg ut!

De gröna bladen såg länge fina ut men blommorna som skulle komma och få potatisarna att sjunga i kör "nu är vi färdiga, dra upp oss och ät oss!" lyste med sin frånvaro. Bladen blev till slut gula och i förmiddags slaktade pappa hela busken när potatistålamodet försvann. Men vad hittades i jorden, trots avsaknad av potatisblommor? Jo... :

... visst ligger det färskpotatis i botten på hinken, när all jord och alla gula blad är borta! Det är ju nästan ett mirakel!

Potatis från Stubbetorp - kan det vara något...?

... jodå, den var jättegod!

Nej, nu ska det drickas kaffe, sedan ska jag ut till gräsklippningsäventyret. Det är ungefär på den nivån mina äventyr ligger nu när styrkan och kraften inte är helt på topp. Jag borde verkligen 1. bli helt frisk och stark, och 2. ägna mig åt vettiga och viktiga saker mest hela tiden.

Bäst just nu: Snart är jag så pass frisk att jag faktiskt kan göra jättevettiga och jätteviktiga saker då och då. Sedan några år tillbaka är jag nämligen polisvolontär tillsammans med flera hundra frivilliga i Stockholm. Vi hjälper polisen i flera olika situationer, det mest betydelsefulla enligt mig är med nattvandring och den på helgerna fina uppfinningen Nattknappen - där stockholmarna kan ringa till volontärer mellan klockan 23.00-03.30 för att i luren få sällskap hem genom natten. Jag ska berätta mer om detta när jag kan börja jobba med det igen, vilket jag hoppas blir snart. Det finns inget bättre än att hjälpa andra människor - och det längtar jag efter!          

Det ofattbara

En sådan här dag förstår till och med cellgiftsmonstren att det är meningslöst att göra väsen av sig. Även om monster har en mycket liten hjärna är den ändå stor nog att räkna ut att den kroppen de bosatt sig i inte bryr sig om ifall det gör ont eftersom det finns de som har det så mycket värre. Det finns de som i morse mötte en ny lördag med en familjemedlem, en vän, en släkting fattigare. Det finns de som kanske måste bearbeta flera timmar av skräck i resten av sina liv. Därför sluter kraftfilurerna och cellgiftsmonstren upp denna dag, tillsammans vill de visa hur mycket de gillar Norge och norrmännen och hur mycket de känner med invånarna i det västra grannlandet. De hejar på Norge och vill ge alla där en kram - alla utom en 32-åring som har gått bananas med bomb och skjutvapen och inte är värd ens en taggig monsterkram...

Ingen kamp mellan kraftfilurer och cellgiftsmonster i dag, de håller varandra i handen i stället. I dag är de bara fiender mot extremism, och sanna vänner av demokrati.

Men seriöst. I dag känns allt annat ganska oviktigt. När en galning lyckas döda i nuläget nästan 100 personer bara för att de inte tror på samma sak som han gör, bara för att de inte står för samma saker som han gör - då måste man stanna upp och reflektera lite. Jag vet att allt egentligen redan är sagt men jag måste ändå tänka högt en stund. Jag förstår inte hur det kan slå så slint i skallen att man gör en sådan sak som att tillverka en bomb och placera den vid en regeringsbyggnad. Jag förstår inte hur man kan åka ut till en ö där politiskt intresserade ungdomar samlats, och kallblodigt skjuta ihjäl en efter en efter en efter en. Vad är det som hänt med en sådan människa, vad får honom att bli så övertygad om att det fruktansvärda han gör är rätt? Vad får honom att på något märkligt segervisst sätt twittra om att "En människa med en tro är jämförbar med kraften hos 100 000 som bara har intressen"?

Jag vet förstås inte, det är svårt att förstå en sjuk hjärna. Men jag tänker på hur viktigt det är att alltid tänka på vad man säger och vad man har för inställning. Vad viktigt det är att lägga en bra grund för barn redan från början, med att vara en klok förälder, klok lärare, klok fritidsledare, klok idrottscoach och så vidare. Inte odla snacket om "vi" och "dom" tills det blir en förvrängd sanning. Att bestämt hävda eller utan en större tanke bara slänga ur sig att "alla invandrare tar våra jobb", "alla muslimer är terrorister", "alla moderater/socialdemokrater är dumma i huvudet". Matas man med starka åsikter åt alla håll och kanter blir det kanske för vissa svårt att skrapa under ytan för att se om det verkligen är just så som man fått lära sig. Visst måste man få ha olika åsikter, självklart är inte alla som får höra extrema yttringar hela livet potentiella mördare, kanske hade den misstänkte 32-åringen i Norge världens snällaste mamma som älskade allt och alla - men jag tror ändå det är viktigt att tänka efter lite över vad man säger, tycker och tänker.

Och vad har människan själv för eget ansvar? Man kan liksom inte svära sig fri bara för att man kanske haft en taskig barndom. Man kan inte utan att reflektera säga "ja och amen!" eller "nej usch och fy - syndigt!" bara för att den religiösa ledaren säger att det är så. Man kan inte blint lyda en politisk ledares minsta vink utan att tänka "vänta nu, är det verkligen så här?". Man måste reagera, tänka och analysera själv också, inte bara låta någon annan göra det åt en - så som jag inbillar mig att det är i alla extrema sammanhang, religiösa som politiska.

Nu är det förstås inte så enkelt som att alla vansinnesdåd skulle försvinna bara folk fick en bra uppväxt och använde hjärnan till att tänka lite konstruktivt med, men jag landar hela tiden i frågan om vad som får en människa att så fullständigt gå över någon sorts gräns?

Nej, jag kommer aldrig förstå det. Jag kan bara skicka en tanke till de drabbade, bara hoppas att gärningsmannen är ensam i sitt vansinnesdåd, bara i varje läge försöka behandla människor på samma sätt som jag själv vill bli behandlad. Det känns lite knasigt att i sammanhanget vända tillbaka till min situation nu, jag tycker som sagt inte att den är ens i närheten av viktig just nu, men det kan aldrig vara fel att vara en medmänniska - i alla lägen - och det fick jag en fin bild av i dag. I morse träffade mamma en kvinna som följer min sjukdomskamp, jag vet inte riktigt vem hon är men hon finns där, hon bryr sig och i dag ville hon ge mig en vacker bukett rosor. Jag tycker det är så fint att göra så, att visa att man tänker på och stöttar en person, trots att den man tänker på kanske inte är ens absolut närmaste bekant. Med det menar jag alltså just det jag skriver, att det är fint att bry sig och att visa det på det sätt man tycker passar bra - jag menar alltså inte att alla som bryr sig om mig ska köpa massor med blommor. Det vore vackert, men svårt att hitta flera antal vaser... Jag kan inte köpa rosor till alla som känner sorg i dag men i gengäld är vem som helst, i vilken sinnesstämning som helst, välkommen att titta på blommorna och se skönheten i det lilla!

Bäst just nu: I en av veckans nummer av Jönköpings-Posten handlade det om hur bra det är med kramar. Vi behöver tydligen fyra kramar om dagen för att överleva och tolv kramar per dag för att växa som människor. I dagar som dessa behöver vi nog extra många kramar (det stod inte i JP, det är min egen analys...) och man blir dessutom glad av kramar (nu är vi tillbaka i tidningsartikeln igen, nu har jag slutat analysera). Dessutom är kramar gratis. Har man ingen människa i sin omedelbara närhet går det precis lika bra att krama en hund om det finns en sådan. Katter ger tydligen inte en lika stor glädjekick, samma sak gäller dessvärre med att krama sig själv - men det är bättre än inget kramande alls. Sätt alltså igång med kramandet genast, det kan aldrig sitta fel!          

Allt är vädrets fel. Typ.

Nej, det finns ingen speciell anledning till att jag har med just dessa bilder i dag eller att jag börjar med dem! De är fina bara, det får räcka så.

Jag börjar tröttna på den svenska sommaren. I dag är det grått och regnet har hängt i luften hela dagen, det är lite höstkänsla. Inte den fina delen av hösten förstås utan den gråa, lite småkalla, trista, regniga. Att det är juli och sommarmånad, att vi är mitt inne i fruntimmersveckan (där jag för övrigt har namnsdag i morgon, hoppas ni firar mig stort! Skojar bara) är lite svårt att tro. Jag vill knappt titta ut genom fönstret, än mindre gå ut genom dörren. Och inte hjälper det att klaga över frånvaron av sol och värme heller, det finns liksom ingen VO (väderombudsman) man kan gnälla hos och hoppas på bättring om tillräckligt många klagar på samma sak. Nej, det är bara att gilla läget och göra något annat.

Just det sistnämnda går det lite si och så med. Jag försöker hitta på saker att göra men det går bara på lite halvfart. Har för ont för att hitta på avancerade saker så det blir mest till att läsa, kolla på tv, dricka kaffe, gå och lägga sig ganska tidigt. Börjar bli smått rastlös men är som sagt ganska begränsad i saker att göra när kroppen inte riktigt vill samarbeta. Ganska trött på att ha ont, tycker det kan räcka nu, för det verkar ju inte som att smärtan och tröttheten blir en vana så pass mycket att jag inte tänker på det - annars hade ju det varit ett alternativ, att bara vänja sig. Ett dåligt alternativ förvisso, men att hela tiden vara medveten om att kroppen inte känns bra är också smått dåligt...

Vill dock inte klaga, är bara lite frustrerad mellan varven! Vill ha ett normalt liv där höjdpunkten på dagen inte är när man får ta en ny dos värktabletter... Men man kanske kan skylla sin just nu lite tråkiga inställning på vädret? Det är så skönt att ibland skylla på någon annan eller något annat och inte ta något eget ansvar, inte behöva rycka upp sig om man inte känner för det! "Nej men jag sitter här och småtjurar lite nu när det gör ont och det är vädrets fel, allt tråkigt är vädrets fel! Nämn något dåligt, vad som helst, och det är absolut det trista osomriga vädrets fel...". Haha, bara för att jag just skrev det kom det plötsligt lite sol...

Bäst just nu: Magasinet Filter. Långa och bra texter sida upp och sida ner om saker man inte visste att man var intresserad av. Det är precis så en tidning ska vara!

Ingen kändis - men lite igenkänd

Cellgiftsmonstren fortsätter bråka mest hela dagarna så på den fronten är det inget nytt. De gör sig påminda nästan varje vaken minut men mellan klockan 13 och 14.30 i går blev de som små fromma söndagsskoleelever. De kammade ner de stickiga taggarna, tog på sig lite finare skor, slöt ögonen, knäppte sina i övrigt våldsamma nävar och sjöng "Jesus älskar alla baaarneeen..., ibland utbytt mot "...mooonstreeen...". Väldigt falskt ska tilläggas, monster kan inte sjunga. Men lugna och fina var de, skärpte till sig och försökte få syndernas förlåtelse. Varför, undrar ni, vad fick dem att bete sig som små tända ljus helt plötsligt? Jo, lokaltidningen Jönköpings-Posten kom på besök för att göra en intervju med mig.

Nej, jag är på inga sätt någon lokal kändis eller så, om nu någon fick för sig något så tokigt. Det var bara en reporter som hörde av sig på bloggen i måndags och frågade om hon fick göra en intervju med mig. Det fick hon ju förstås, det hade ju varit knasigt att vara lite hemlig och säga nej till en lokaltidning med nästan 100 000 läsare när man har en öppen blogg som i praktiken kan läsas av hela världen... Och monstren blev tydligen alldeles till sig över äran att få vara med i tidningen, så det var liksom inte läge att bråka då tyckte de! Jag kanske ska försöka lura dem med fler medieerbjudanden, av det ännu större slaget? "Alltså, om ni är riktigt snälla nu får ni vara med i Allsång på Skansen nästa vecka...". Ah, bara jag skrev det där både hör och känner jag hur uppspelta de blir: "Åhhh, vi kommer få sjunga med Måns, gaaaahhh!".

"Jag vill ha blommig falukorv till lunch..." väljer cellgiftsmonstren när de rycker mikrofonen ur Måns hand. De inte bara sjunger dåligt, de har dessutom en ganska usel allsångssmak!

Att befinna sig på ett mindre ställe än Stockholm har ibland sina fördelar. I dag var det dags för blodprov igen. Man skulle ju kunna tro att det var över nu, det blir ju inga fler cellgiftsomgångar och det borde således även vara slut på blodprovssticken. Men icke, i dag var det dags igen. Tog mig till Lokstallarna, som är en vårdcentral nära där mamma och pappa bor, ett ställe jag varit på ett antal gånger under detta år. Samma kvinna som brukar sitta i receptionen satt där också i dag och jag hann knappt lämna fram mitt frikort med mina personuppgifter innan hon sa "Hej Emma!". Det skulle aldrig hända i Stockholm. Även om jag känner igen kvinnan i receptionen på Radiumhemmet där jag oftast tagit mina blodprov, lär knappast hon göra det. Visst, det är väldigt många fler besökare där än på den lilla vårdcentralen här, men ändå. Jag tycker det är lite småmysigt att vara igenkänd, man känner sig trygg när man kommer till ett ställe där folk känner igen en! Vi stod och pratade en stund, receptionskvinnan och jag, som om vi var mycket närmre bekanta än vi verkligen är.

Jag satte mig i väntrummet med ett leende på läpparna - ett leende som sedan byttes ut mot flera gapskratt när jag kom in i rummet för provtagning. Den glada sköterskan där har jag också träffat på flera gånger och vi bubblar på rätt bra båda två när vi ses. Denna gång hade hon sällskap av en annan sköterska som ska vara vikarie när den glada går på semester - och även hon var en sådan där härlig människa att skratta med! Jag ville nästan stanna kvar resten av dagen och jobba på den där vårdcentralen, bara för att det var så trevligt och jag kände mig så välkommen. Men jag hade nog inte gjort så mycket nytta, så jag åkte hem igen...

... och fikade på balkongen! Jag är väldigt mycket bättre på att fika än att jobba med sjukhussaker. Jag har förvisso aldrig testat det sistnämnda, men vissa saker vet man liksom bara.

I övrigt försöker jag bara ta varje minut som den kommer. Knaprar värktabletter och försöker mellan varven stå ut bland ömmande muskler och krampryckningar. Jag har ju en viss vana efter alla dessa månader så det går ingen jättenöd på mig, även om jag förstås gärna hade varit utan smärtan och tröttheten. Men en vacker dag blir det ju bättre.

Bäst just nu: Det har varit några dagar med lite halvtrist väder nu, svensk sommar i ett nötskal. Men förmiddagen bjöd i alla fall på två timmars strålande solsken, vilket resulterade i skönt häng på balkongen! Man får ta vara på de goda stunderna.  

Oönskad match mellan monster och filurer

"Men vad har hänt nu, var har hon tagit vägen? Har hon rymt?", kanske ni undrar vid det här laget - det var ett tag sedan jag skrev. Jag har inget bra svar, förutom nej på den sista - jag har inte rymt. Ibland blir det bara så där, dagarna går och plötsligt inser man att man inte öppnat datorn på väldigt länge, men att världen trots det inte gått under. Jag är ganska befriad från det där med att alltid vara uppkopplad, alltid gå att nå. Någon måtta får det kanske ändå vara med avkopplingen, så nu är jag alltså här igen!

Sedan sist har det väl rullat på, ingen större revolution åt något håll. Damerna har sparkat färdigt på VM-bollen för denna gång, vädret har bjudit på höstlikt regn ena dagen och den andra varm sommarsol, jag har hållit mig på land (badvädret har tyvärr lyst med sin frånvaro) och försökt aktivera mig så mycket som kroppen tillåtit. Det har gåtts på stan och bakats bland annat...

Bullbak blev det för mamma och mig i helgen! Här ser det ju ut som att jag var väldigt delaktig i processen men i ärlighetens namn gjorde jag nog inte så värst mycket mer än att smula jästen, skära upp smöret till fyllningen och pensla bullarna. Eller jo, en sak till gjorde jag förstås: åt bulldeg. Mycket bulldeg. Jag är bra på det.

Gott. Jättegott!

... och så var mamma, pappa och jag bjudna till lillebror Oscar och hans fru Lina i lördags, tillsammans med Linas föräldrar. Det var fantastiskt trevligt och jättegott, de hade dukat upp en superfin och smarrig grillbuffé (som jag glömde ta kort på, aja baja på mig...). Linas mamma Majja hade bakat en jordgubbstårta som var både sagolikt snygg och god!

Åh så god den var, med mycket jordgubbar, vit choklad, vaniljkräm och grejer! 

"Men gör hon inget annat än äter?" undrar ni kanske nu. Bara för det måste jag tipsa om en tokenkel och fantastisk sommarsallad som jag tycker ni ska gå och skiva upp på en gång! Eller nej förresten, läs färdigt hela blogginlägget först... ;)

Busenkel sommarsallad, passar till all mat. Består av vattenmelon, jordgubbar och fetaost. Lätt som en plätt. Och nästan löjligt god.

"Men har det blivit Inblick matblogg nu? Kan hon skriva och ta kort på något annat än bara mat?! Hur mår hon, kan hon skriva om det exempelvis?" muttrar ni kanske nu. Ja men självklart, nu torkar vi oss om munnen, säger tack för maten och går över till något annat. Även om jag kanske helst hade låtit bli. Det där måendet är nämligen störigt nu... Första veckan efter sista cellgiftsbehandlingen mådde jag väldigt bra. Med värktabletter i förebyggande syfte var fjärde timme kände jag mig ganska smärtfri, hade ork att göra saker, var stundtals pigg dygnet runt. Just det sistnämnda var väl det enda besvärliga, att klockan tre var ett vaket klockslag vare sig det var eftermiddag eller natt. Men om man bortser från att det var lite si och så med sömnen så mådde jag ganska fint. Tänkte att cellgiftsmonstren hade städat undan efter sin framfart i kroppen och gjort sig klara för flytt.

Ja här står ett av alla miljarder cellgiftsmonster och vinkar hej då! Han har packat ihop allt i flyttkartonger och resväska och väntar bara på flyttbilen där borta på vägen. Värt att notera är den blommiga resväskan han har - vem hade kunnat tro att monster har så fina och gulliga väskor?! Inte jag i alla fall!

Det har under lång tid pågått en boxningsmatch i min kropp. Cellgiftsmonstren hade länge länge länge övertaget - under flera månader var det väl inte ens en match för det var bara de som deltog! Men mellan varven försökte någon utmana. De fluffiga, färgglada och fina kraftfilurerna - som jag skrev om för första gången den 24 mars, under rubriken Kraftfilurer på villovägar - försökte då och då ta upp kampen mot de sylvassa, svarta och sura cellgiftsmonstren. Till en början var det en hopplös kamp men ju längre matchen pågick, ju fler poäng plockade kraftfilurerna hem! Poängen omvandlade de till kraft för kroppen och den senaste tiden har det bara känts bättre och bättre. Som att cellgiftsmonstren är nere för räkning.

Kraftfiluren ser ut att ha vunnit matchen, domaren räknar som ni kanske ser ner (eller upp, jag har dålig koll på boxning...) och monstret verkar vara helt ute ur leken...

Men vad händer?! "Räkna inte ut oss än hörru!!" väser monstren - och får plötsligt tillbaka snudd på total kraft! När man tror de packat klart sina flyttlådor, när man tror de har åkt på en rejäl knockout så reser de sig och börjar bråka igen!

... oh no! Han får nytt liv! Likt en biffig wrestlingsnubbe flyger han upp från sitt nyss halvdöda läge och bankar skiten ur både kraftfilur och domare! Spelar ingen roll att det är otillåtet och osportsligt, han gör det ändå! Hur ska det här sluta?? 

Så ja, nu gör kroppen ont igen, fötter och ben värker, sticker, domnar bort och skakar i krampattacker. Känns väldigt onödigt och jag undrar varför det är så. Förhoppningsvis är det sista dödsrycket från monstren. Så att det snart blir flyttlåda och förlust i matchen på riktigt...  

Bäst just nu: "Japaner japaner, från sig vilt slående japaner... japaner som hoppar, japaner som fläker sig...". Hade amerikanskorna känt till Sven Jerrings klassiska referat från Berlin-OS 1936, hade nog de orden snurrat i deras skallar efter den smått osannolika straffdramatiken i gårdagens VM-final. Ja, Japan är bäst just nu. Men, coolast i hela VM måste vara USA:s målvakt Hope Solo. Hon får mig att vilja skaffa ett artistnamn! Jag har inga problem med att heta Emma - men hur coolt är det? Inte så värst. Hope Solo däremot, jösses... klart man finns med på min "bäst just nu-lista" med ett sådant namn (som dessutom är på riktigt, inget artistnamn alltså)! Frågan är om det är tröst nog att hamna på denna lista när man förlorat ett VM-guld...?

Slö hjärna-actionfylld fotboll 1-1

Jag lovade häromsistens att jag skulle skriva något vettigt, roligt och insiktsfullt denna gång. Jag håller kanske inte riktigt det, min hjärna har gått på semester och är lite lat, den tänker inte så mycket nu för tiden. Det är inte så självvalt, jag skulle gärna ha huvudet på skaft och komma med klokheter mest hela tiden. Kanske sätter sig denna långa sjukskrivningstid på hjärnan ändå, sju månader av mer eller mindre stillhet är inte direkt utmanande för den tänkande, filosoferande, funderande delen av jaget. När kroppen är i dvala verkar hjärnan tycka det är lika bra att gå ner i samma ickeverksamhet den också. Jag sitter förstås inte med blank skalle dygnets alla vakna timmar men det känns som att jag sällan utmanar mig själv med så mycket stora tankar och funderingar. Det enda jag kommit på på senaste tiden är att det behöver hända mer i mitt liv. Efter sju månader av smärta och trötthet börjar kroppen och själen vakna till liv och vill ha lite utmaningar!

Det gäller dock att smygstarta. Ibland känner jag mig nästan hur frisk som helst och tror att jag ska orka vad som helst. Det gör jag förstås inte, det är lång tid kvar innan jag är tillbaka i normalläge. Men det är lätt att bli ivrig när denna cellgiftsomgång har varit så mycket bättre, man vill liksom ta i från tårna och springa jorden runt typ. Jag skulle dock inte ens kunna springa runt huset så än så länge krälar jag väl fortfarande runt i mitt lilla sjukträsk - men jag känner inte längre att jag aldrig någonsin kommer bli helt återställd och jag känner inte längre att jag aldrig någonsin kommer orka göra normala grejer en hel dag. Det går absolut framåt och snart blir det förhoppningsvis lite action i mitt liv!

Den dagen inträffar dock inte i dag för min del, för resten av denna dag och kväll tillbringas i tv-soffan med fotbolls-VM som sällskap - damerna på tv:n får alltså stå för kvällens action. I skrivande stund möts Frankrike-USA i den ena semifinalen, senare i kväll ska Sverige piska Japan i den andra semin. Efter USA:s stora insats i kvarten mot Brasilien drömmer jag om en storslagen final mellan våra blågula flickor och Pia Sundhages amerikanska. Åhhh vad bra det kan bli!

Final på söndag mellan dessa två länder? Ja tack!

Efter den amerikanska insatsen i kvartsfinalen mot Brasilien var jag tvungen att fira lite genom att baka en amerikansk kaka ur kokboken Amerikas bästa mat. Det blev en mocca swirl cheesecake som blev alldeles väldigt god! Sugen på att baka den kanske? Do it, receptet följer här nedan!

Mocca swirl cheesecake

(marmorerad cheesecake)

Skal: 

50 g smält smör

3 dl krossade digestivekex

Fyllning: 

400 g (2 paket) philadelphiaost

1 1/2 dl socker

4 ägg

2 tsk vaniljsocker

2 dl (1 burk) creme fraiche

1 msk vetemjöl

100 g blockchoklad

3 msk starkt, varmt espressokaffe

1. Börja med skalet. Sätt ugnen på 200 grader. Smörj en rund form med löstagbar kant. Blanda smöret med kexen till en massa och tryck ut den i botten och lite på sidorna av formen. Grädda 8-10 minuter. Låt svalna. Sänk temperaturen till 175 grader.

2. Blanda philadelphiaosten med socker, två av äggen och vaniljsockret. Tillsätt de andra två äggen, creme fraiche och mjöl. Blanda väl till en smet.

3. Smält blockchokladen i det varma espressokaffet i en kastrull på lägsta värme eller i ett vattenbad.

4. Ös upp hälften av smeten i en separat skål och rör sedan i den smälta chokladen.

5. Häll hälften av den vita smeten i pajskalet. Häll över ett par skedar av den bruna och täck med resten av den vita. Skeda till sist över resten av den bruna smeten och dra ett marmorerat mönster med en kniv.

6. Grädda cirka 1 timme tills fyllningen stelnat. Stäng av ugnen och låt stå ytterligare 15 minuter. Låt svalna och tag bort formens kant. Förvara kakan i kylen över natten innan den serveras. 

Servera som den är eller med vispad grädde.

Men vänta nu... nu får det väl ändå räcka med rött, vitt och blått! Nu vill vi ha blått och gult! Nu vill vi ha...

...svenska räkmackor till första halvlek och svenska jordgubbar till den andra! Heja!

Bäst just nu: Den som kom på det där med fotboll. Måste varit en bra person för det är en väldigt trevlig underhållning!