Ursäkta mig att det ibland går lite lång tid mellan bloggposterna. Ibland har jag bara ingenting att rapportera. Livet bara går på, rakt upp och ner utan att jag tänker något speciellt eller gör något speciellt. Och i dag har det varit en sådan dag. Det mest spännande jag gjort är att jag i morse försökte dra ner på värktablettsdosen. Det visade sig vara en idé som kom alldeles för tidigt, så inte heller på denna front händer det något speciellt, vid lunch återgick jag till den normala dosen. Det är ett ytterst spännande liv man lever...
... men om ni gör något roligt får ni gärna berätta det! Jag vet att jag har många läsare som sällan eller aldrig ger sig till känna och just ni är lite extra välkomna att höra av er! Det blir så mycket roligare för mig när ni delar med er av era liv, ett litet trevligt utbyte mellan bloggare och läsare, bara så där! Om ni svarar på denna utmaning så lovar jag att skriva mer vettiga, roliga och insiktsfulla saker nästa gång :)
Bäst just nu: De svenska fotbollsdamerna. VM-semifinal mot Japan på onsdag, våga inte missa!
måndag 11 juli 2011
lördag 9 juli 2011
Årets första dopp!
Yes, jag har äntligen gjort det! Här är bildbeviset på årets första dopp i min favoritsjö Vättern och det var så skönt! I förmiddags ringde lillebror och frågade om jag ville hänga med honom och hans fru till stranden - sola, bada och bara må allmänt bra. Vad svarar man på det? Jaaaa förstås :) Så jag tog på bikinin och packade i ordning...
... lite fika...
... la ner solskyddsfaktorn i väskan...
... och var redo för stranden! Ungefär lika laddad som ett barn på julafton faktiskt!
Ah, mitt absoluta favoritunderlag när det kommer till badläget! Klippor är lite för hårda, gräs är lite för gräsligt - men sand, det är grejer det! Sand mellan tårna är sommar!
Okej, man är kanske inte snyggast på stranden - men spela roll... Det var jätteskönt i vattnet, aningens kallt men inte för kyligt - kanske 18 grader - men vattnet är så härligt friskt att det är en fröjd att bada i det. Skulle kunna vänja mig vid det här, må det bli många soliga och varma dagar framöver! I så fall kommer jag ligga och flaxa med benen i plurret på fler bilder i sommar! Som ni har längtat efter det... ;)
Bra dag alltså - att ligga i en solstol, bli varm över hela kroppen, känna sanden mellan tårna och svalka sig i skönt vatten är nästan det bästa som finns! Det är då man känner att det finns ganska få bekymmer i ens liv! Visst är jag lite tröttare i dag än i går och har lite skakigare ben - men vad då, det finns värre saker! Det här var en härlig energikick som jag njuter av länge :)
Bäst just nu: Som att ni inte fattat det vid det här laget... jag älskar att bada och nu har jag gjort det! Nu är det sommar på riktigt. Inte en dag för tidigt...
fredag 8 juli 2011
Bland känguruburgare och världens starkaste ost
Här kommer första hälsningen för den här vistelsen i "Sveriges vackraste stad", för att citera busschauffören jag åkte med i går. Han sa å andra sidan när vi åkte från Stockholm "Hej, jag heter S och den här bussen kör till Malmö. Själv kommer jag köra upp till Jönköping där vi byter chaufför...", så jag vågar inte svara på att han verkligen visste var han var när vi kom fram och han presenterade den vackra staden. Hur man än vänder och vrider på det ligger inte Jönköping uppåt i förhållande till Stockholm... Men det är en vacker stad, helt klart.
Nåväl, nu är jag här och mår ganska utmärkt faktiskt! Visst har jag ont och är lite trött stundtals men så här dags brukar jag må bra mycket sämre. Jag tror taxolen, den sortens cellgifter jag hade från början ni vet, börjar gå ur kroppen nu så jag slipper den enorma smärtan. Eftersom jag dessutom fick nytt blod i onsdags kanske jag också kommer slippa den enorma tröttheten nu - men jag är förstås lite försiktig med att ropa hej än, vet ju att det kan bli ett och annat bakslag.
I dag har jag dock alltså vare sig haft bakslag eller varit ur slag, det har varit en bra dag. Har gått en sväng på stan med mamma och pappa, den här helgen pågår en internationell matmarknad i Jönköping. Längs med kanalen (samma kanal pappa ofrivilligt badade i på sin 60-årsdag och samma samma kanal som jag satt vid och såg ut att vara full som en kastrull exakt samma dag. Har ni missat detta kan ni leta er fram till juni och inlägget 60-årsfirande med oväntade upplevelser) står det massor med tält, fyllda med den ena internationella läckerheten efter den andra - tyska korvar, spansk paella, franska ostar, italienska bakverk, holländska pannkakor och känguruhamburgare från Australien. Bland annat. Det roligaste är att man får provsmaka en hel del, samt slänga ur sig lite fraser på alla språk man kan (vilket inte är så många för min del, men ett litet merci eller danke schön kan man väl alltid haspla ur sig...).
... som vi nu ska äta - det blir kycklingpaella till fredagsmyset i afton (men hos kvinnan som öste upp maten ur gigantiska grytor fick jag köra på engelska, spanskan är inte mitt starkaste språk om jag säger så...)! Så nu får ni ha det så bra där ute, så ska vi smaska på. Adiós!
Bäst just nu: Att orken finns och att matlusten är ganska stor. Vore ju helt meningslöst att gå omkring på en matmarknad och inte vilja äta...
Nåväl, nu är jag här och mår ganska utmärkt faktiskt! Visst har jag ont och är lite trött stundtals men så här dags brukar jag må bra mycket sämre. Jag tror taxolen, den sortens cellgifter jag hade från början ni vet, börjar gå ur kroppen nu så jag slipper den enorma smärtan. Eftersom jag dessutom fick nytt blod i onsdags kanske jag också kommer slippa den enorma tröttheten nu - men jag är förstås lite försiktig med att ropa hej än, vet ju att det kan bli ett och annat bakslag.
I dag har jag dock alltså vare sig haft bakslag eller varit ur slag, det har varit en bra dag. Har gått en sväng på stan med mamma och pappa, den här helgen pågår en internationell matmarknad i Jönköping. Längs med kanalen (samma kanal pappa ofrivilligt badade i på sin 60-årsdag och samma samma kanal som jag satt vid och såg ut att vara full som en kastrull exakt samma dag. Har ni missat detta kan ni leta er fram till juni och inlägget 60-årsfirande med oväntade upplevelser) står det massor med tält, fyllda med den ena internationella läckerheten efter den andra - tyska korvar, spansk paella, franska ostar, italienska bakverk, holländska pannkakor och känguruhamburgare från Australien. Bland annat. Det roligaste är att man får provsmaka en hel del, samt slänga ur sig lite fraser på alla språk man kan (vilket inte är så många för min del, men ett litet merci eller danke schön kan man väl alltid haspla ur sig...).
Ha! Ni kanske trodde att ni skulle få se bilder på mat nu! Men icke. Den internationella matmarknaden innehåller mer än mat, den har även internationella blommor! Dessa kommer från Holland. Eller möjligtvis från Frankrike. Strunt samma, de var inte svenska i alla fall.
Solrosor och flitiga lisor...
... lavendel...
... lejongap...
... och Emma mitt i spenaten! Eller i alla fall i riddarsporrarna. Tror jag.
Fullt med folk och fullt med tält. Lite festivalfeeling på det!
Nej men nu går väl ändå skam på torra land! Var är maten undrar ni? Lugn, den kommer. Först fastnade jag vid det engelska tältet som hade både mat och porslin. Har varit på jakt efter en tekopp ett bra tag och här hittade jag vad jag sökte!
Internationella porslinsmarknaden? Nej då, men det är ju inte helt långsökt med ett gäng tallrikar och skålar när man äter mat... Dessa tuppar trillar nästan ner i kanalplurret!
Äntligen! Nu kommer maten! Som vi har längtat! Jag är fortfarande kvar vid det brittiska mattältet och provsmakar lemon curd, sylt och marmelad. Här fanns också världens starkaste ost (vilket man inte visste att engelsmännen var kända för att göra) och den provsmakade jag också förstås. Det var en cheddar med chili, paprika, rödpeppar och vitlök - och ja, den var stark. Och god!
Franska stoooora maränger...
... hamburgare från Australien...
... och frukt från Holland. Men vi gick och satte oss...
... på ett helt vanligt svenskt café och åt svensk jordgubbstårta i stället! Inte för att vi dissade det internationella, vi behövde bara en styrketår innan vi fortsatte till mattälten och handlade.
Jo då, visst blev det en engelsk tekopp för min del!
I matväg tog vi med oss franska ostar, italienska kakor och spansk kvällsmat...
... som vi nu ska äta - det blir kycklingpaella till fredagsmyset i afton (men hos kvinnan som öste upp maten ur gigantiska grytor fick jag köra på engelska, spanskan är inte mitt starkaste språk om jag säger så...)! Så nu får ni ha det så bra där ute, så ska vi smaska på. Adiós!
Bäst just nu: Att orken finns och att matlusten är ganska stor. Vore ju helt meningslöst att gå omkring på en matmarknad och inte vilja äta...
onsdag 6 juli 2011
Mycket blod - sedan gick jag i mål!
I morse hade jag tänkt vakna upp lite långsamt och inse att jag några timmar senare för sista gången skulle besöka avdelning P13 på Radiumhemmet. Jag skulle ligga där i sängen ett bra tag och vakna upp till en dag med de sista cellgifterna. Äta lång frukost, lägga några få timmar på sjukhusbesök och sedan hitta på något roligt för att fira. Jo men tjena, drömma går ju alltid...
Blev väckt av telefonen strax efter halv nio på morgonen. En sjuksyster vars namn jag inte la på minnet var bra mycket piggare än jag var när hon kvittrade på:
- Du ska ju få cellgifter hos oss i dag, vid halv tolv. Nu är det som så att du har ett lågt hb-värde, du ligger bara på 95 så du måste få blod innan... kan du komma hit om en timme?
Jag är rädd att jag ilsknade till och lät det gå ut över den totalt oskyldiga sköterskan. Dels har jag gjort det till en sport att inför varje cellgiftsomgång ha så pass bra värden att jag skulle kunna ta min cytostatika vid inplanerade tider och att jag inte någon gång skulle behöva få blod utifrån. Jag vet att det är ganska vanligt att man får det och jag tänkte förstås att jag skulle korsa mållinjen utan att vara som "alla" andra som det är "ganska vanligt" för. Att stupa precis på upploppet och missa målgång på en bra tid är ju bara för snopet! Den största ilskan kom dock över att läkaren jag pratade med i går pratade om allt annat än just det. Hur lång tid hade det tagit för henne att säga "Ja du har lite för lågt hb så du kommer få blod i morgon. Det betyder att hela cellgiftsomgången drar ut på tiden så du behöver vara på plats tidigare än din ursprungliga tid...". Hallå, 30 sekunder på sin höjd, hade hon verkligen inte kunnat haspla ur sig det då?! Det går nämligen inte alls att på en timme ta sig ur sängen, äta frukost, duscha, ta på sig kläder, fixa lunch att ta med sig, ta sig med tunnelbana och buss till Karolinska och där ta nya blodprover (som jag också skulle göra) kan jag meddela. Helt omöjligt, vilket jag också framförde till den pigga sjuksköterskan. Men jag lovade att komma så fort som möjligt.
- Jaaa, fast det är inte säkert att det går då, det är begränsat med tid för varje patient och du kanske inte hinner med både blod och cytostatika i dag..., svarade den namnlösa syrran.
Det var då jag började undra om någon vill att jag inte ska bli klar med den här skiten. Först förlängdes omgångarna från sex stycken till åtta, och nu var det inte säkert att det spelade någon roll hur mycket jag än stressade - jag kanske inte skulle bli klar i dag heller! Men det var inte mycket att tveka på, jag stressade och tänkte att det fick bära eller brista...
För att inte göra historien längre än den behöver vara kan jag bara konstatera: Jag hann. 10.30 låg jag i min sjukhussäng och fick beskedet att både det ena och det andra skulle hinna komma in i kroppen i dag.
- Du har en ovanlig blodgrupp, sa syster K när hon kontrollerade mina två blodpåsar. Det var det mest intressanta med den här dagen, kanske inte att jag har en ovanlig bokstav utan att jag fick veta exakt vilken. Det slog mig för någon månad sedan när jag tittade på första säsongen av Lost (haha, någon som tycker att jag tjatar om den serien? Hehe...) och rollkaraktären Jack, som är läkare och ska rädda livet på en av det kraschade planets passagerare som förlorat mycket blod, ber en annan lika kraschad passagerare att ta reda på vilken blodgrupp alla andra passagerare har. "Shit, vet folk sådant?" tänkte jag. Vet ens genomsnittsmänniskan det? Har jag någon gång mött någon säga "Jo men visst serru, här går jag omkring och är en AB-person!"? Nej, icke. Det visade sig att de flesta Lost-karaktärer inte heller visste sin blodgrupp, så jag är alltså inte ensam om denna okunskap (i verkliga livet visste kanske dock varenda skådespelare det, men det är en annan sak...). Min ovanliga blodrupp heter B, om det är plus eller minus minns jag dock inte. Efter en sökning på Wikipedia satsar jag nog ändå på B+, den har en fördelning på 10 procent i Sverige. B- har bara 2 procent av den svenska befolkningen och riktigt så ovanlig tror jag inte jag är. Den vanligaste blodgruppen är A+ som 37 procent av svenskarna har. Även 0+ är vanlig med 32 procent. Se där, då har vi lärt oss något nytt i dag!
![]()
Sex timmar senare kunde jag lämna Radiumhemmet. Inte för gott, det blir många läkarbesök där under ett par år framåt. Men nästa gång är först i mitten av augusti, så nu ska jag ha lite semester från det där stället ett tag.
Om en stund ska jag öppna den lilla rosa miniflaskan jag fick av Linda och Marcus i söndags om ni minns. Flaska med riktig champagne öppnar jag först när jag inte äter några starka värktabletter eller är beroende av sömntabletter, den dagen ska jag fira så stort att det sent ska glömmas! I kväll blir det lite förfest med alkoholfattig rosé :)
![]()
Nej, nu ska jag packa lite, åker till Jönköping i morgon igen. Börjar redan få ont i kroppen så det är bäst att åka till några som kan ta hand om mig den närmaste tiden. Men jag tror att hur ont det än kommer göra om det vill sig illa så gör det inte så mycket. För nu är jag klar med cellgifterna, yiihaa :)
Bäst just nu: Den bloggläsare som kommer på hur man bäst firar att cellgiftsträsket är över! Eller i alla fall håller på att avslutas. Ont kommer jag säkert ha ett bra tag till, krafterna kommer lysa med sin frånvaro minst lika länge, så över är det ju inte. Men en etapp är över, den att ligga i en sjukhussäng och få gifter i dropp - den biten är det tack och adjö till! Och hur firar man då det? Tips?
Blev väckt av telefonen strax efter halv nio på morgonen. En sjuksyster vars namn jag inte la på minnet var bra mycket piggare än jag var när hon kvittrade på:
- Du ska ju få cellgifter hos oss i dag, vid halv tolv. Nu är det som så att du har ett lågt hb-värde, du ligger bara på 95 så du måste få blod innan... kan du komma hit om en timme?
Jag är rädd att jag ilsknade till och lät det gå ut över den totalt oskyldiga sköterskan. Dels har jag gjort det till en sport att inför varje cellgiftsomgång ha så pass bra värden att jag skulle kunna ta min cytostatika vid inplanerade tider och att jag inte någon gång skulle behöva få blod utifrån. Jag vet att det är ganska vanligt att man får det och jag tänkte förstås att jag skulle korsa mållinjen utan att vara som "alla" andra som det är "ganska vanligt" för. Att stupa precis på upploppet och missa målgång på en bra tid är ju bara för snopet! Den största ilskan kom dock över att läkaren jag pratade med i går pratade om allt annat än just det. Hur lång tid hade det tagit för henne att säga "Ja du har lite för lågt hb så du kommer få blod i morgon. Det betyder att hela cellgiftsomgången drar ut på tiden så du behöver vara på plats tidigare än din ursprungliga tid...". Hallå, 30 sekunder på sin höjd, hade hon verkligen inte kunnat haspla ur sig det då?! Det går nämligen inte alls att på en timme ta sig ur sängen, äta frukost, duscha, ta på sig kläder, fixa lunch att ta med sig, ta sig med tunnelbana och buss till Karolinska och där ta nya blodprover (som jag också skulle göra) kan jag meddela. Helt omöjligt, vilket jag också framförde till den pigga sjuksköterskan. Men jag lovade att komma så fort som möjligt.
- Jaaa, fast det är inte säkert att det går då, det är begränsat med tid för varje patient och du kanske inte hinner med både blod och cytostatika i dag..., svarade den namnlösa syrran.
Det var då jag började undra om någon vill att jag inte ska bli klar med den här skiten. Först förlängdes omgångarna från sex stycken till åtta, och nu var det inte säkert att det spelade någon roll hur mycket jag än stressade - jag kanske inte skulle bli klar i dag heller! Men det var inte mycket att tveka på, jag stressade och tänkte att det fick bära eller brista...
För att inte göra historien längre än den behöver vara kan jag bara konstatera: Jag hann. 10.30 låg jag i min sjukhussäng och fick beskedet att både det ena och det andra skulle hinna komma in i kroppen i dag.
- Du har en ovanlig blodgrupp, sa syster K när hon kontrollerade mina två blodpåsar. Det var det mest intressanta med den här dagen, kanske inte att jag har en ovanlig bokstav utan att jag fick veta exakt vilken. Det slog mig för någon månad sedan när jag tittade på första säsongen av Lost (haha, någon som tycker att jag tjatar om den serien? Hehe...) och rollkaraktären Jack, som är läkare och ska rädda livet på en av det kraschade planets passagerare som förlorat mycket blod, ber en annan lika kraschad passagerare att ta reda på vilken blodgrupp alla andra passagerare har. "Shit, vet folk sådant?" tänkte jag. Vet ens genomsnittsmänniskan det? Har jag någon gång mött någon säga "Jo men visst serru, här går jag omkring och är en AB-person!"? Nej, icke. Det visade sig att de flesta Lost-karaktärer inte heller visste sin blodgrupp, så jag är alltså inte ensam om denna okunskap (i verkliga livet visste kanske dock varenda skådespelare det, men det är en annan sak...). Min ovanliga blodrupp heter B, om det är plus eller minus minns jag dock inte. Efter en sökning på Wikipedia satsar jag nog ändå på B+, den har en fördelning på 10 procent i Sverige. B- har bara 2 procent av den svenska befolkningen och riktigt så ovanlig tror jag inte jag är. Den vanligaste blodgruppen är A+ som 37 procent av svenskarna har. Även 0+ är vanlig med 32 procent. Se där, då har vi lärt oss något nytt i dag!
Outspädd hallonsaft? No way, nu snackar vi blooood... I vampyrserien Vampire diaries stjäl en av de två huvudkaraktärerna blodpåsar från sjukhus och lägger i frysen för att han ska slippa ta död på hela staden genom att suga blod från varenda kotte. Jag känner lite samhörighet med honom på något sätt - även jag ser tjusningen med dessa påsar! Det är för övrigt så att han som stjäl blodpåsar i Vampire diaries är samma person som i Lost har förlorat mycket blod! Det är nästan lite komiskt :)
Sex timmar senare kunde jag lämna Radiumhemmet. Inte för gott, det blir många läkarbesök där under ett par år framåt. Men nästa gång är först i mitten av augusti, så nu ska jag ha lite semester från det där stället ett tag.
Om en stund ska jag öppna den lilla rosa miniflaskan jag fick av Linda och Marcus i söndags om ni minns. Flaska med riktig champagne öppnar jag först när jag inte äter några starka värktabletter eller är beroende av sömntabletter, den dagen ska jag fira så stort att det sent ska glömmas! I kväll blir det lite förfest med alkoholfattig rosé :)
Inget i glaset än, men snart! Så skål på er, så småningom!
Nej, nu ska jag packa lite, åker till Jönköping i morgon igen. Börjar redan få ont i kroppen så det är bäst att åka till några som kan ta hand om mig den närmaste tiden. Men jag tror att hur ont det än kommer göra om det vill sig illa så gör det inte så mycket. För nu är jag klar med cellgifterna, yiihaa :)
Bäst just nu: Den bloggläsare som kommer på hur man bäst firar att cellgiftsträsket är över! Eller i alla fall håller på att avslutas. Ont kommer jag säkert ha ett bra tag till, krafterna kommer lysa med sin frånvaro minst lika länge, så över är det ju inte. Men en etapp är över, den att ligga i en sjukhussäng och få gifter i dropp - den biten är det tack och adjö till! Och hur firar man då det? Tips?
tisdag 5 juli 2011
Snart går jag i mål...
Klockan sju i kväll insåg jag att jag inte tagit en enda värktablett på hela dagen. Trots att det på ett sätt sitter i ryggmärgen hade jag alltså glömt det under alla vakna timmar. Att jag kom på det berodde förstås på att kroppen började göra ont, hade den inte gjort det hade jag ju fortsatt med tablettglömskan. Men då knackade monstren mig på hjärnan och skickade en påminnelse. "Hallå, du har glömt oss! Det gör man inte ostraffat som du vet...". Och nu kommer jag komma ihåg de små pillren - i alla fall resten av den här dagen...
I dag har det varit en nästan oförskämt lugn dag. Efter tre dagar i rad då jag haft fullt upp med att träffa vänner och deras barn har jag mest suttit i soffan i dag. Till stor del berodde det på att det i dag var dags för läkarsamtal igen men för en gångs skull inte på plats på Radiumhemmet utan bara över telefon. Himla smidigt att kunna klara av det på det sättet! Efter frukosten satte jag mig i soffan, kollade Lost och väntade på samtalet som skulle komma under morgonen. Och jag satt där och kollade det ena avsnittet efter det andra och undrade när morgonen egentligen slutar och övergår till något annat? På läkarspråk pågår tydligen morgonen till strax efter det jag kallar lunch, först vid 13.30-tiden kom samtalet. De kanske syftar på morgon enligt amerikansk tid, vad vet jag?
Nåväl, samtalet handlade om min dåliga sömn, mediciner, biverkningar och beskedet att det blir cellgifter i morgon, mina blodprover från i fredags var bra och kroppen är redo för en ny omgång. Inte bara ny, det är också sista omgången cellgifter! Jag skriver det igen med stora bokstäver, så att ni inte missar det: SISTA OMGÅNGEN CELLGIFTER! Magiskt! Efter åtta omgångar är det alltså tack och hej, i morgon springer jag in på upploppet och tar mig över mållinjen! Bra va?! :)
Bäst just nu: Att det ändå dröjde till i kväll innan kroppen började göra ont. Kanske är smärtan lite på tillbakagång. Tror förvisso jag kommer ha ett jobbigt slut på veckan, med smärta och trötthet, men ändå - man kan ju alltid hoppas på att det blir bättre denna gång...
I dag har det varit en nästan oförskämt lugn dag. Efter tre dagar i rad då jag haft fullt upp med att träffa vänner och deras barn har jag mest suttit i soffan i dag. Till stor del berodde det på att det i dag var dags för läkarsamtal igen men för en gångs skull inte på plats på Radiumhemmet utan bara över telefon. Himla smidigt att kunna klara av det på det sättet! Efter frukosten satte jag mig i soffan, kollade Lost och väntade på samtalet som skulle komma under morgonen. Och jag satt där och kollade det ena avsnittet efter det andra och undrade när morgonen egentligen slutar och övergår till något annat? På läkarspråk pågår tydligen morgonen till strax efter det jag kallar lunch, först vid 13.30-tiden kom samtalet. De kanske syftar på morgon enligt amerikansk tid, vad vet jag?
Nåväl, samtalet handlade om min dåliga sömn, mediciner, biverkningar och beskedet att det blir cellgifter i morgon, mina blodprover från i fredags var bra och kroppen är redo för en ny omgång. Inte bara ny, det är också sista omgången cellgifter! Jag skriver det igen med stora bokstäver, så att ni inte missar det: SISTA OMGÅNGEN CELLGIFTER! Magiskt! Efter åtta omgångar är det alltså tack och hej, i morgon springer jag in på upploppet och tar mig över mållinjen! Bra va?! :)
Bäst just nu: Att det ändå dröjde till i kväll innan kroppen började göra ont. Kanske är smärtan lite på tillbakagång. Tror förvisso jag kommer ha ett jobbigt slut på veckan, med smärta och trötthet, men ändå - man kan ju alltid hoppas på att det blir bättre denna gång...
måndag 4 juli 2011
Bra vännerdagar
Jag har nog aldrig varit så förvirrad när det gäller dagar som jag är nu. När jag vaknar på morgonen måste jag kolla strax under huvudet på Dagens Nyheters etta för att få veta vilken dag det är. "Aha, måndag - då vet jag". Det är lite härligt på ett sätt, man bara flyter på och det får vara vilken dag det vill. Huvudsaken är att jag mår bra och det gör jag ju nu. På onsdag är jag förmodligen tillbaka i cellgiftsträsket igen, men fram till dess känns det bra med krafter och bara lite smärta.
Om jag inte varit pigg sedan innan skulle jag helt klart blivit det efter de två senaste dagarna. Det började i går när jag fick mig en härlig dos barnenergi när jag tillbringade många timmar med charmiga Ellie, 16 månader, och hennes föräldrar Linda och Marcus. De köpte hus för ganska längesedan men först nu har vi kunnat styra upp att ses i deras nya bostad. Det var så otroligt trevligt, har inte träffat dem sedan min födelsedag i mitten på mars, så nu var det sannerligen på sin plats. Det var husesyn i den fina bostaden, mycket fika, prat och skratt, grillat till middag och lek med Ellie.
![]()
![]()
![]()
![]()
![]()
![]()
![]()
![]()
![]()
![]()
Det är ju dumt att bryta en vinnande trend, så i dag var det dags att träffa nästa barnfamilj som flyttat in i hus. Denna gång var det Jessica, Erik och Vilmer, snart 14 månader, som fick påhälsning. De flyttade in i fredags och jag fick den stora äran att vara första gäst i huset! Även denna dag var förstås hur trevlig som helst och stundtals väldigt lik gårdagen med husesyn i den fina bostaden, mycket fika, prat och skratt och lek med Vilmer (och ja, även Vilmer fick lådor att lägga saker i, fast hans tre hade blå och gröna bilar i stället för hjärtan. Har dock inga foton på det, men ni måste ju få veta att jag är rättvis mot de små söta kidsen!).
![]()
![]()
![]()
![]()
![]()
![]()
![]()
Nej, nu ska jag satsa på sängen. Borde gjort det för ett bra tag sedan men det tar så hysteriskt lång tid att ladda upp bilder på min dator så det här drog ut på tiden. Man kanske kan tycka att jag kan gå och lägga mig hur sent jag vill, har ju inte så många tider att passa som alla andra normala människor har! Och jag känner mig som ett mycket litet barn som får gå och lägga sig tidigt mot sin vilja, men jag märker att jag sover uruselt om jag går och lägger mig för sent. För sent innebär allt efter midnatt - det är alltså inte mycket party på mig... Det är som att jag blir övertrött om jag är uppe för länge och då ligger jag och vrider mig fram och tillbaka i sängen och tjurar lite smått över att jag inte kan komma till ro. Så dags krävs en hel sömntablett, går jag och lägger mig tidigare räcker det oftast med en halv. Krångliga krångliga krångliga kropp - eller om det nu är huvudet sömnen sitter, vad vet jag... - när ska du börja jobba med mig i stället för mot?!? Ja ja, ha det bra där ute :)
Bäst just nu: Vänner. Ger energi och glädje :)
Om jag inte varit pigg sedan innan skulle jag helt klart blivit det efter de två senaste dagarna. Det började i går när jag fick mig en härlig dos barnenergi när jag tillbringade många timmar med charmiga Ellie, 16 månader, och hennes föräldrar Linda och Marcus. De köpte hus för ganska längesedan men först nu har vi kunnat styra upp att ses i deras nya bostad. Det var så otroligt trevligt, har inte träffat dem sedan min födelsedag i mitten på mars, så nu var det sannerligen på sin plats. Det var husesyn i den fina bostaden, mycket fika, prat och skratt, grillat till middag och lek med Ellie.
Efter att ha gått husesyn hos Linda, Marcus och Ellie blev det fika med god bakelse - nästan som att det vore ett tjusigt kalas :)
På kalas ska man ju förstås ha paket! Nu var det ju inte kalas, trots bakelsen, men har man flyttat passar det ju bra med inflyttningspresent. Ellie blev glad redan vid pappret och snöret!
När man får sitt första egna rum, som Ellie fått i nya huset, behöver man lite förvaring för alla leksaker och andra roliga grejer. Här är det tre burkar som man kan fylla hej vilt...
... och Ellie gillade sin present :)
I vardagsrummet har Ellie en alldeles egen fåtölj. Där kan man bland annat sitta och konversera med dockan...
... eller pussa dockan...
... eller helt enkelt låta dockan vara och koncentrera sig på något annat kul som händer där borta, någonstans!
Ja här sitter vi och har det mysigt!
Ni som följer min blogg har kanske fattat att jag gillar Converse. Det gör Ellie också, den här är ju så söt så man nästan dör en liten smula :)
Eftersom jag ätit så mycket starka värktabletter under typ sju-åtta månaders tid, allt sedan första operationen i november, har jag inte druckit en droppe alkohol under denna tid - men verkligen sett fram emot den dagen jag kan skåla i champagne för att fira att cellgifterna är slut! Av Linda och Marcus fick jag dessa söta miniflaskor, den ena med alkohol som kan tas när tablettkaoset är över, den andra (rosa) utan alkohol. Den ska jag ta på onsdagkväll när jag är färdig med mina cellgifter :)
Det är ju dumt att bryta en vinnande trend, så i dag var det dags att träffa nästa barnfamilj som flyttat in i hus. Denna gång var det Jessica, Erik och Vilmer, snart 14 månader, som fick påhälsning. De flyttade in i fredags och jag fick den stora äran att vara första gäst i huset! Även denna dag var förstås hur trevlig som helst och stundtals väldigt lik gårdagen med husesyn i den fina bostaden, mycket fika, prat och skratt och lek med Vilmer (och ja, även Vilmer fick lådor att lägga saker i, fast hans tre hade blå och gröna bilar i stället för hjärtan. Har dock inga foton på det, men ni måste ju få veta att jag är rättvis mot de små söta kidsen!).
Vilmer har det mysigt i mammas knä ute på altanen.
Det är inte bara mysigt, det är också roligt!
Jätteroligt, till och med!
Nu kan man dock inte sitta still för länge, speciellt inte när man har en cykel att åka på! Eller just åka blir det inte så mycket av än, om inte mamma eller pappa drar den förstås. Benen är liiite för korta för att Vilmer ska kunna trampa själv. Nu gör inte det så mycket, det är roligt att bara sitta och svänga lite med styret också!
Det nya huset med den nya trädgården bjuder bland annat på smultron som Vilmer gärna plockar.
Strax utanför huset finns en lekpark där man bland annat kan gräva med sin spade! Bra lekpark.
När man cyklat, plockat smultron och grävt lite kan man mysa med Emma en stund! Det gillar hon :)
Nej, nu ska jag satsa på sängen. Borde gjort det för ett bra tag sedan men det tar så hysteriskt lång tid att ladda upp bilder på min dator så det här drog ut på tiden. Man kanske kan tycka att jag kan gå och lägga mig hur sent jag vill, har ju inte så många tider att passa som alla andra normala människor har! Och jag känner mig som ett mycket litet barn som får gå och lägga sig tidigt mot sin vilja, men jag märker att jag sover uruselt om jag går och lägger mig för sent. För sent innebär allt efter midnatt - det är alltså inte mycket party på mig... Det är som att jag blir övertrött om jag är uppe för länge och då ligger jag och vrider mig fram och tillbaka i sängen och tjurar lite smått över att jag inte kan komma till ro. Så dags krävs en hel sömntablett, går jag och lägger mig tidigare räcker det oftast med en halv. Krångliga krångliga krångliga kropp - eller om det nu är huvudet sömnen sitter, vad vet jag... - när ska du börja jobba med mig i stället för mot?!? Ja ja, ha det bra där ute :)
Bäst just nu: Vänner. Ger energi och glädje :)
lördag 2 juli 2011
Sommarvärme - praktiskt med blöja
Hej igen! Har visst tagit lite bloggsemester märker jag. Sedan sist har jag blandat lata stunder i solen, lata timmar framför Lost och lata läsningstimmar under balkongparasollet med mer aktiva aktiviteter - städat, tvättat och tagit blodprov. Just det sistnämnda kändes väldigt bra, för snart är sista cellgiften insprutad i denna kropp! Jag har inte riktigt vågat tänka på det än, jag vet ju aldrig så långt i förväg om cellgifterna verkligen blir av efter det planerade schemat, så än så länge väljer jag att inte tänka på det så mycket. Men om det blir av nu på onsdag kommer jag ta mig till Radiumhemmet på ganska lätta steg! Eller okej, kanske inte så lätta. Mina fötter känns fortfarande stundtals som de var gjorda av bly. Ibland kan det kännas fånigt att ha ont i fötterna, det är liksom en så liten del av kroppen! Hur kan något så litet göra så ont kanske någon undrar. Svaret är att jag inte vet. Jag bara vet att de kan orsaka en smärta som inte är av denna värld. Det är märkligt.
Har fortsatt bra dagar, har ganska mycket ork nu. Måste fortfarande ta värktabletter, helst var fjärde timma för att inte få tråkiga bakslag. Sömnen vill sig inte riktigt, det är nog den som är mitt stora problem just nu, konstigt att något som funkat så bra förut plötsligt bara tokkrånglar. I kväll ska jag försöka lägga mig i hyfsat vettig tid, låtsas att jag inte alls önskar att jag gjorde roligare saker en lördagkväll än hade ont i kroppen och drogs med sömnproblem...
I dag var första dagen i en planerad rad av tre som jag träffat söta små kompisbarn (samt deras fina föräldrar). Varit hos Karin, Anton och Edvin, som nu är drygt tre månader. Väldigt praktiskt att vara så där liten i denna värme - Stockholm har bjudit på nästan 30 grader i dag och Edvin kom undan med att bara ha blöja på sig. Jag är kanske inte ute efter att själv kunna gå i samma "plagg", men att just komma undan med att ha så lite på sig som möjligt verkar just praktiskt! Skulle man ge sig på att gå ut i bara underkläder skulle man väl gripas för förargelseväckande beteende, men tanken är snudd på lockande, i dag var det nästan för varmt med tunn, kort klänning. I dag har det inte gått att slå in i den sommardåsiga hjärnan att det här landets klimat även kan bjuda på 20 minusgrader. Men det tänker vi inte på nu...
Nej vet ni vad, nu får det minsann bli ett Lost-avsnitt innan sömnen kallar! Ha det fint där ute :)
Bäst just nu: För er som missade dagens Sommar i P1: Ställ er i skamvrån med dumstruten på och skäms en smula! Lyssna sedan på webben, http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2071 och hör Henke Larsson prata vackert om det som vissa tycker är tråkigt men andra (som jag själv) ser som religion, nämligen fotboll. Men lyssna framför allt på hans tunga och gripande berättelse om sorgen över sin älskade lillebrors missbruk, ett missbruk som för två år sedan ledde till broderns död.
- Mina föräldrar såg honom på stan ibland. Det måste vara fruktansvärt att se sitt barn gå under. De försökte alltid hjälpa honom, gav honom mat och husrum oavsett hur han mådde, och han visste att vi alltid fanns där. Han hade gärna kunnat få alla mina pengar om han kunnat garantera att bli kvitt missbruket. Han fick kläder och möbler, men när han sålde dem så slutade jag att ge. Han försökte spela på mitt dåliga samvete, men jag höll i mot. Han tiggde och bad om bara lite till. Jag hade så mycket, och han hade ett helvete.
Lyssna också på den ursinniga ilska Henke öser över de medier som valde att vräka ut nyheten om dödsfallet - innan Henke själv fått reda på det. Ibland är journalistiken väldigt osmaklig...
Har fortsatt bra dagar, har ganska mycket ork nu. Måste fortfarande ta värktabletter, helst var fjärde timma för att inte få tråkiga bakslag. Sömnen vill sig inte riktigt, det är nog den som är mitt stora problem just nu, konstigt att något som funkat så bra förut plötsligt bara tokkrånglar. I kväll ska jag försöka lägga mig i hyfsat vettig tid, låtsas att jag inte alls önskar att jag gjorde roligare saker en lördagkväll än hade ont i kroppen och drogs med sömnproblem...
I dag var första dagen i en planerad rad av tre som jag träffat söta små kompisbarn (samt deras fina föräldrar). Varit hos Karin, Anton och Edvin, som nu är drygt tre månader. Väldigt praktiskt att vara så där liten i denna värme - Stockholm har bjudit på nästan 30 grader i dag och Edvin kom undan med att bara ha blöja på sig. Jag är kanske inte ute efter att själv kunna gå i samma "plagg", men att just komma undan med att ha så lite på sig som möjligt verkar just praktiskt! Skulle man ge sig på att gå ut i bara underkläder skulle man väl gripas för förargelseväckande beteende, men tanken är snudd på lockande, i dag var det nästan för varmt med tunn, kort klänning. I dag har det inte gått att slå in i den sommardåsiga hjärnan att det här landets klimat även kan bjuda på 20 minusgrader. Men det tänker vi inte på nu...
Nej vet ni vad, nu får det minsann bli ett Lost-avsnitt innan sömnen kallar! Ha det fint där ute :)
Bäst just nu: För er som missade dagens Sommar i P1: Ställ er i skamvrån med dumstruten på och skäms en smula! Lyssna sedan på webben, http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2071 och hör Henke Larsson prata vackert om det som vissa tycker är tråkigt men andra (som jag själv) ser som religion, nämligen fotboll. Men lyssna framför allt på hans tunga och gripande berättelse om sorgen över sin älskade lillebrors missbruk, ett missbruk som för två år sedan ledde till broderns död.
- Mina föräldrar såg honom på stan ibland. Det måste vara fruktansvärt att se sitt barn gå under. De försökte alltid hjälpa honom, gav honom mat och husrum oavsett hur han mådde, och han visste att vi alltid fanns där. Han hade gärna kunnat få alla mina pengar om han kunnat garantera att bli kvitt missbruket. Han fick kläder och möbler, men när han sålde dem så slutade jag att ge. Han försökte spela på mitt dåliga samvete, men jag höll i mot. Han tiggde och bad om bara lite till. Jag hade så mycket, och han hade ett helvete.
Lyssna också på den ursinniga ilska Henke öser över de medier som valde att vräka ut nyheten om dödsfallet - innan Henke själv fått reda på det. Ibland är journalistiken väldigt osmaklig...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)