Peruktankar

Då har man vaknat upp i Jönköpingssängen igen. Det kommer bli en stilla dag idag, har ont i kroppen och energin är allt annat än på topp. Men jag kämpar på, och att ligga i sängen eller i soffan en hel dag och läsa bok, sova och bara ta det lugnt, är inte helt fel det heller.

Googlade på peruker igår. Hur mycket jag än försöker leva i den dag det är just nu, inte tänka framåt så mycket, så måste jag ibland tänka på peruker. Ska man gå igenom en flera månader lång cellgiftsbehandling tappar man ju faktiskt sitt eget hår och behöver en peruk, om man nu inte är en väldigt frimodig person som kan tänka sig gå med rakad skalle ute bland mänskligheten, och jag tvivlar på att jag är denna frimodiga person. Så tanken igår var att ta reda på hur de fungerar - mer än att man bara sätter en på huvudet. Vilken sorts hår ska man ha i en peruk för att den ska se verklighetstrogen ut, hur sitter den fast (vore ju snopet om den blåste av helt plötsligt!), hur sköter man den, kliar den??

Det visade sig vara en mindre, men dock, djungel. Det är inte bara att köpa första bästa, sätta den på skallen och sedan sköter sig resten av sig självt. Nej då, det finns olika sorters hår, man ska tvätta sin peruk ungefär som man tvättar vanligt hår (beroende på om man använder syntethår eller vanligt hår), man kan behöva måttbeställa hela härligheten och då måste man vara ute i god tid. En helt ny värld öppnar sig här! Ska gå och kolla läget någon dag framöver. Prova och se hur det känns. Se om det då kommer sjunka in - för jag är inte helt säker på att jag riktigt fattat vad det är jag gå igenom just nu.

Så, ni som känner mig och vet hur jag ser ut i dagsläget: Har ni några tips på hur jag ska se ut framöver? Tycker ni jag ska fortsätta vara blond eller köra på en helt ny färg (om det nu finns en färg som kan vara ny i samband med mig, genom åren har jag haft alla färger i håret på det ena eller andra sättet, helt färgat eller bara slingor - ljust, brunt, rött, svart, grönt, lila, rosa, blått...)? Långt eller kort? Rakt eller lockigt? Se ut som nu eller se helt annorlunda ut? Kom igen nu :)

Bäst just nu: Mina färgglada mysbyxor/långkalsonger från Björn Borg. När man är nyopererad går man gärna i myskläder och de här blir man ju på väldigt glatt humör av. I alla fall om man är lika lättroad som jag är :)

Söderut mot HV-land

Trettondagsafton alltså... Hur firar man den? Någon som sitter inne med ett tips? Jag gillar ju att fira, som ni kanske vet :)

Idag styr vi bilen neråt landet, idag åker jag med mamma och pappa hem ett tag. Som nyopererad är man ganska handikappad och jag klarar mig helt enkelt inte så bra på egen hand än, därför är det väldigt skönt att umgås med familjen ett tag till och bli lite ompysslad! Har varit nere i Jönköping ganska mycket den senaste tiden för att bli just "operationsompysslad", och jag trivs både hemma hos mamma och pappa (framför allt) och i stan - så inget ont som inte har något gott med sig :)

Hörs när jag kommit ner till sydligare breddgrader!

Bäst just nu: Jag är inget stort fan av vintern som årstid men jag älskar levande ljus - som jag frossar i nu. Alltså är inte vintern så tokig :)

Doftljuset i hallen välkomnar mig hem.

Kivilyktor från Iittala på matbordet.

Bredvid soffan står lyktan - 2009 års jobbjulklapp.

Järnljusstake bredvid tvn.

Och så ytterligare några Kivilyktor på soffbordet.



Dags att ta sig utomhus

Jaha ja, för en vecka sedan låg jag i min sjukhussäng och var ganska groggy efter en stor operation. Idag, exakt en vecka senare, har jag av mig själv blivit utsläppt i verkligheten. El-gigantenverkligheten och Ikeaverkligheten, minsann!

Hade jag fått välja helt själv hade jag nog fortsatt gå omkring hemma och skrota i mjukiskläder, av ren lathet. Men för en bukopererad person är det faktiskt bra att röra på sig så mycket man orkar, man bör liksom inte ligga i sängen och stirra upp i taket hela tiden. Man får gärna promenera, laga mat eller diska, som det står i informationspapper jag fått från sjukgymnasten (hon som tyckte jag skulle andas i en burk med vatten om ni minns). Man får däremot inte bära tunga väskor eller skotta snö, som det står i samma informationspapper. Som om jag hade tänkt ge mig ut och skotta... nä. Nåväl, poängen är att man ska hålla sig aktiv på ett lite lagom sätt. Göra det man orkar, lyssna på kroppen och sluta om kroppen säger "aj!!".

Sent igårkväll började min kära Kamera (den är mig så kär så den stavas med stort K...) krångla och jag fick hjärtat i halsgropen. Som om jag behöver röra runt ännu mer på de organ som finns kvar... nä. Nåväl, efter lite nattsömn är allt som vanligt tänkte jag, men idag var det fortsatt krångelläge och jag insåg att det idag var dags att testa vingarna, se om kroppen skulle klara av en sväng på stan. Kamera behövde ju uppenbart vård! På med vettiga kläder, lite make up och parfym (You rock, som jag fick av min lillebror och hans fru i julklapp, luktar sååå gott!) för att bli en människa lite mer till sin fördel. Efter en och en halv styrkande portion köttfärssås och spaghetti (pappa gör världens godaste köttfärssås, man kan aldrig äta bara en portion) satte vi oss i bilen - mamma, pappa, Kamera och jag. Pappa körde hela vägen fram till entrén, jag tog Kamera under armen och ställde mig i den ganska långa kön till hjälpdisken, tillsammans med bland annat skådespelaren Claes Månsson. Han är lång. Jättelång, faktiskt.

- Du måste formatera om minneskortet, så killen i disken.
- Va? Ehh, jaha, hur gör man det då?
Ja, jag erkänner, jag är ganska oteknisk. Men jag gick därifrån med en förhoppning om att snart kunna återställa Kamera till det vänliga skick Kamera alltid varit förut. Vi får ta ett snack lite senare.

Orken var på topp efter detta tyckte jag och bestämde att vi skulle åka till Ikea. Behövde en pall, en låda och en ram. Somnade så fort jag satte mig i bilen - så var det med den orken. Och Ikea tog på krafterna. Mest för att de naturligtvis inte hade allt hemma, denna gång var det slut på den nämnda pallen. Ikea kan man tröttna på även i fullt friskt läge! Men jag fick tag på min låda och min ram. Och nu är jag hemma och kan vila resten av kvällen.

Sammanfattningsvis kan man säga att jag känner mig i hyfsad form för att vara ute och röra mig om jag får lite hjälp (blir framkörd, får bärhjälp, får gå sakta och sådant). Ont har jag stundtals vare sig jag går, sitter, står eller ligger men det går helt klart åt rätt håll. Så jag är redo att i alla fall ibland ge mig ut på små, korta äventyr när det behövs. Det är bra det.

Bäst just nu: Alla hälsningar man får! Det här kortet från min kollega Evalena låg och väntade på hallgolvet när vi kom hem idag. Jag blir väldigt rörd och glad när folk tänker på mig :) 

Firardags

För en vecka sedan var det dagen före min operation. Så här dags hade jag en mindre kul kul vecka framför mig - och det har vi firat idag. Att den tråkiga veckan har gått alltså. Efter några ärenden på stan kom pappa i eftermiddags hem med storslaget fika, bara för att fira att ett par jobbiga dagar ligger bakom! Ja kära vänner där ute, det finns alltid en anledning att fira :)

Firardags med en supergod Budapestrulle!

Klart man blir glad när man fikar!

Bäst just nu: Utöver det där med att fika; värktabletter. Bra uppfinningar!

Vardagliga utmaningar

Jaha ja, idag är det tydligen måndag. Sådant har man mindre koll på när man är sjukskriven och går omkring hemma och återhämtar sig. Men idag skulle jag alltså varit på jobbet och gjort lite nytta. Det känns ganska avlägset, om jag skulle gjort ett försök skulle jag förmodligen stupat redan innan jag kom till skrivbordet. Men kollegerna klarar sig nog bra även utan mig på plats!

Dagens stora utmaning är att ta sig ner till tvättstugan. Eller ta sig ner är kanske inte det svåra, det är bra för en opererad person att gå i trappor, så just det är en baggis. Det är det där med att få ner själva tvätten som är grejen. För tänk att en så vardaglig sak som att tvätta lätt blir ett helt projekt, bara på grund av att jag inte får bära så mycket! Livet är ett evigt planerande efter en operation, man får göra saker liksom mindre och oftare istället. Tvätta mindre mängd tvätt och därmed oftare så högen inte växer, exempelvis. Handla mat i mindre omgångar istället för att storhandla, exempelvis.

Nu är det inga större problem, jag har bra folk omkring mig som alltid ställer upp. Och idag är det mamma som bär ner smutstvätten och jag som trycker igång maskinerna. Vi är ett bra team, mamma och jag :)

Bäst just nu: Sov en stund i förmiddags och känner mig riktigt utvilad för tillfället. De flesta timmar på dygnet finns alltid någon sorts trötthet efter allt som har varit, men nu är jag på topp! Typ.

Ordning och reda, pengar på fre... idag!

Vilken lycka det är att vakna i sin egen säng! Visst, sjukhussängar har sin tjusning - de går att höja och sänka nästan hur som helst och det mår ryggen väldigt bra av ibland. Men det spelar ingen roll, min säng är skönast, alltså är det skönast att vakna i just den! Somnade med två värmekuddar igårkväll, efter att pappa hämtat mig från sjukhuset igår var han och köpte två stycken under tiden jag satt i bilen och kände mig allmänt medicindrogad. Värmekuddar slänger man in i mikrovågsugnen och lägger sedan på väl valda, smärtsamma delar av kroppen för att lindra en smula. Jag använde gärna dessa små välsignelser på sjukhuset och tog alltså med mig den goda idéen hem. En kudde på högeraxeln, en på vänstra sidan av magen. Årets bästa (och i ärlighetens namn enda) investering, hittills!

Klart man hellre sover i den här sängen än i en sjukhussäng!

Kände mig inte helt pigg när jag vaknade i morse. Har svårt att få in i skallen att den här operationen faktiskt var mycket större än den förra och att det därför tar längre tid med återhämtningen. Det är bara att inse; smärtan kommer inte försvinna lika fort denna gång och jag måste låta allt ta den tid det tar. Knapra smärtstillande och ha tålamod helt enkelt.

Under tiden jag låg på sjukhus gick mamma och pappa igenom min lägenhet. Jag har tyvärr inte riktigt ärvt deras förmåga att enkelt organisera, hitta bra förvaringsytor och helt enkelt lägga rätt sak på rätt plats. Under den tid jag legat och latat mig i min sjukhussäng har de slitit med att fixa ordning i skåp och lådor och jag är dem evigt tacksam! Idag har jag lite mer i detalj studerat deras jobb och har nu koll på var jag har varenda pryl i mitt hem. Det är roligt att komma hem till sådan ordning och reda!

Nu ska jag packa upp min ryggsäck med sjukintyg, blodförtunnande sprutor och kallelser till kommande sjukhusbesök - och lägga allt på sin rätta plats på en gång :)

Bäst just nu: Pappas tvillingbror Gunnar. För några dagar sedan vann jag 50 kronor på en trisslott, som några av er kanske minns. Blev alldeles tokglad, det krävs inte så hejdundrans mycket för att bli glad på ett sjukhus faktiskt! Skrev då i ett inlägg att jag tänkte festa loss med dessa slantar när jag kom ut från sjukhuset, varpå min farbror meddelade att han tänkte dubbla min vinst så jag skulle ha en hel hundring att slå på stort med. Tidigare idag träffades han och pappa och nu sitter jag här med en hel 100-lapp eftersom han tyckte att han kunde dubbla på dubbeln :) Min släkt är bra den!

Hej då sjukhuset - hej hemma!

Äntligen, som Gert Fylking skulle sagt om han varit i närheten. Det var han inte, vilket spelar noll roll, mitt äntligen är röststarkt ändå och jag säger det igen: Äntligen! Jag är hemma! No more sjukhus på ett par veckor, hipp hipp hurra!! :)

Fick sova till halv nio i morse, "det är ju ändå nyårsdagen", sa sjuksystern som förklaring till denna sovmorgon. Nyårsnattens tolvslag tillbringade min rumskompis och jag vid varsitt av rummets två fönster, tittandes på fyrverkerier och önskandes varandra gott nytt år. Vi gav upp några minuter efter midnatt så vårt firande blev väldigt stillsamt, men trevligt på sitt sätt. När jag stod där vid fönstret funderade jag på hur det kommande året kommer bli - vilket förstås är ganska meningslöst när det nämnda året bara hunnit bli några sekunder långt. Men ändå, det är ju lätt att skena i väg! Nyårslöften av det gamla vanliga slaget - att jag ska sluta äta onyttigheter, bli smal och snygg - har jag lagt ner, det funkar ju ändå aldrig! Men jag lovar mig själv att:
1. Njuta mer av livet, ta till vara på det, hitta ljuspunkterna även när det blir mörkt, kämpa eftersom det alltid finns något att kämpa för. Man vet inte alltid vad det där är, men det kanske visar sig så småningom.
2. Ta tillvara på alla underbara nära och kära, låta dem veta så ofta som möjligt hur fantastiska de är. När man är sjuk märker man extra mycket vilket stöd det finns i ens närhet och hur värdefulla dessa människor är. Det bör de - ni som läser bland annat - få veta, som sagt så ofta som möjligt.

Tillbaka till i dag: Förmiddagen ägnades mest åt bokläsning, samtal med min operationsläkare, packning, och ingen andning i burken. Jag har bra syrevärde nu så jag behöver inte blåsa vattenbubblor längre :) Efter lunch och den tillhörande medicindosen väntade jag bara på att pappa skulle komma och hämta mig. Och han skötte sig ju, kom som han skulle. Jag fick däremot en knäpp i skallen och kroppen och sköt upp den där hämtningen ett tag.

Jag äter ganska oskyldiga värktabletter nu, alvedon och sådant. Men eftersom smärtan ibland blir ganska kraftig får jag mellan varven Citodon, en tablett man kan bli lite snurrig av. Jag har aldrig riktigt känt av det där, tagit mina tabletter, legat kvar i sängen och låtit de avlånga pillren göra sitt jobb. Problemet den här gången var att jag höll mig allt annat än stilla efter intagandet av dessa lömska tabletter. Och plötsligt var yrseln total, jag kände mig alldeles stel från halsen och neråt, hade gelé i benen och fattade knappt vad jag tänkte över huvud taget.
- Det var väldigt vilken hög puls du har, sa sköterskan som i detta läge mätte just nämnda puls.
- Jaaa, svarade jag och insåg att jag i natt drömde om flygande gratängformar. "Nu håller jag på att bli knäpp på riktigt, man kan ju inte drömma om gratängformar, speciellt inte sådana som flyger! Skit också, nu kommer de säga 'hm, vi får nog lägga in dig ett tag till, det är något fel på dig'. Vad farao är det med mig??"

Nu, ett gäng timmar senare, är jag tillbaka i hyfsat normalt tillstånd. Det var ju bara det starkaste av de där tabletterna som behövde gå ur kroppen. Nu är jag inte mer stel än man är när man legat i en säng väldigt länge, och benen bär. Dessutom kan man kanske drömma om knäppare saker än flygande gratängformar...

Det var underbart att komma hem till mitt fina hem! Gick nästan direkt till sängen eftersom det tog på krafterna att ta sig hit och tabletterna fortfarande spökade. Men efter vila och en efterlängtad hårtvätt kändes allt bättre och seneftermiddagen ägnades åt fantastisk nyårsmiddag signerad mamma och pappa. Och jag fortsätter hela tiden känna: Yes, äntligen hemma!

    Trerättersmenyn är förstås det godaste jag ätit i år! Till förrätt gjorde mamma Het tomatsoppa a la nyårsdag. Hemligt recept och mycket gott.

Ja jag hugger in! Till varmrätt serverades Ryggbiff med vintertäcke, mammas potatisgratäng och citrussallad. Den rätten får ni dock inte se.

Till efterrätt serverades Fruktsallad med utsökt glass och polkachoklad.

Far och dotter njuter av att slippa sjukhuset!

Bäst just nu: Med risk för att verka tjatig: Jag är hemma, kan det bli bättre?! :)