Pingvinkärlek

Jo tack, jag kom både till och från jobbet i dag utan att halka eller ens vara i närheten av att göra detsamma! Det här är alltså en bra dag. Det blev förvisso ingen middag med kompisen som det var tänkt, men ändå en trevlig måndag med firarfika som extraplus. Ni vet ju att jag på onsdag firar ett år sedan första cellgiften men min fina kollega Birgitta tyckte vi skulle fira redan i dag - och varför inte slå på stora firartrumman och lägga ut festligheterna på flera dagar?! Kanske hela veckan, dra på trissor! Vi får se. I dag var det bullar, vi delade och fick varsin halva kardemummabulle och blåbärsdito, som till förmiddagsfikat dukades upp på tjusigt och dyrt kristallfat:

Vadå, ser ni inte kristallfatet? Men öppna ögonen då, godsakerna ligger ju där och solar sig i kristallglansen! Ser väl vem som helst... Typ.

I övrigt har nog det mesta varit som vanligt. Sedan jag kom hem för ungefär en timme sedan har jag haft som ambition att packa upp resväskan men inte kommit så långt. Det är märkligt att det ska vara så svårt att ta tag i sådant, en öppnad men otömd resväska gör ju ingen glad! Jag borde skaffa mig en hubot som gör det åt mig. Om ni såg starten på SVT:s science-fictionserie Äkta människor i går vet ni vad jag talar om, serien som utspelar sig i en parallell nutid där människan tar hjälp (alternativt utnyttjar om man är väldigt ond) av extremt människolika robotar - hubotar. Problemet är att jag inte vill ha en hubot. Däremot gärna en pingvin.

Jag gillar ju att titta på tv och de flesta program verkar kunna locka mig. När det gäller serier är jag ju som ni kanske vet lite road av vampyrer och annat som är lite läskigt - men jag sitter nog aldrig med hjärtat i halsgropen så mycket som när jag tittar på djur- och naturprogram. Jag hoppas inte ni missat BBC-producerade Frozen Planet i SVT (jag har gjort det alldeles för många gånger tyvärr), som behandlar den optimala polarexpeditionen till båda Antarktis och Arktisk. Den är så vacker och stundtals hjärtskärande att jag vill kliva in i rutan och ta hand om de djur det inte går så bra för. I går var det pingvinerna som gjorde mig extra rörd. När den svenske speakern sa att de flesta pingvinföräldrar bara har tid och kraft att ta hand om en av sina ungar höll jag nästan på att börja gråta när man såg två små grå ungar (den svartvita dräkten får de först när de blir äldre) på det där klassiskt vingliga viset springa mot mamma och pappa som kom med mat, och den ene ungen föll och fick snopen, hungrig och frusen vända tillbaka då det starkare syskonet vunnit kampen, till ljudet av speakerkillens "... ungarna får tävla om vem som ska få maten och klara sig i livet... och förmodligen blir det inte den här...". Det är ju helt värdelöst att det bara är de starka som ska klara sig här i livet! Kunde jag skulle jag som sagt gå in i tv-rutan, ta den lille krabaten i ena vingspetsen och säga "Följ med mig hem så ska du få så mycket värme, mat och kärlek att du storknar! Det ska inte gå någon som helst nöd på dig lille vän!". Det borde funka så. Den lille pingvinen ska få heta Pingis och älskas konstant.  


Bäst just nu: Den som löser problemet med tidsangivelserna i den här bloggen. När en bloggpost publiceras anges rätt klockslag men när ni och jag skickar kommentarer går klockan fullständigt bananas och visar mycket märkliga tider! Har gått igenom alla tidsinställningar och allt står som det ska, på svensk tid. Ändå får blogger/blogspot för sig att trilskas och låta exempelvis 17.40 vara 08.40. Oerhört irriterande! Den som kommer på hur jag kommer till rätta med detta får en hel hög guldstjärnor i kanten av mig. Plus att ni ska få träffa Pingis och klappa honom hur mycket ni vill (bara en sådan sak, han är oemotståndlig). Snälla!!

Bort med halkan. Nu. NU.

Efter en kort Jönköpingsvistelse är jag nu tillbaka hemma i Stockholm igen. Lämnat ett vinterlandskap för ett annat. Ett halt vägunderlag för ett annat. När jag kom med taxin, från cityterminalen hem till mig, mötte jag en av mina grannar som var ute med sina hundar. "Det är jättehalt", sa hon och jag bestämde mig där och då för att jag nu ska gå i ide. Jag tänker inte gå utanför dörren på ungefär två månader!!
Okej, det håller ju inte i längden, jag måste exempelvis till jobbet i morgon när en ny jobbvecka inleds, men jag tänker i alla fall köpa broddar att sätta på skorna. Att gå omkring med hjärtat i halsgropen för att man hela tiden är rädd att halka och slå huvudet i trottoaren eller bryta ett och annat ben - nej, det finns roligare saker än det. Jag är ännu mer säker på detta efter att stackars pappa halkade hemma i trädgården i torsdagsmorse och förvisso klarade sig från både huvudskada och benbrott men ändå är rejält handikappad. Bort med halkan, minusgraderna och snön säger jag...

... fast här ser jag ju ganska nöjd ut, trots att jag är smått omringad av snö och kall nordanvind hemma hos mamma och pappa. Är dock ännu mer nöjd nu - inomhus i värmen och snart med en mugg te i handen!

I övrigt ska jag försöka ha en något sånär aktiv vecka de kommande dagarna (hur det nu ska gå till, med tanke på att jag ska gå i ide...). I morgon ska jag träffa en kompis efter jobbet, på onsdag ska jag fira ett år sedan cellgiftsstarten (jag väntar fortfarande på tips hur man bäst firar detta, vad slöa ni är som inte överöser mig med festliga idéer!) och när det är dags för ny långhelg ska jag bland annat stå i köket och göra egen müsli minsann. Ska ni göra något kul?


Bäst just nu: Att komma hem helskinnad. På vägen upp i dag fastnade bussen i en ganska lång bilkö efter en förmodar jag stor bilolycka strax innan Kungens kurva. När vi kunde lämna och köra in mot Stockholm rapporterade trafikradion att en ambulanshelikopter var på väg till olycksplatsen, till någon eller några som i slutänden kanske inte kommer hem lika helskinnad/helskinnade som jag. Behöver jag ytterligare en gång säga att jag längtar till den lite säkrare våren? Nej, det behövs nog inte.

Ett paket som andas vår

Då befinner jag mig på småländsk mark igen. Är hemma hos mamma och pappa i helgen för att fira svägerskan som i dag tar sin sjuksköterskeexamen, här är det som synes vårfräsch paketinslagning i snygga kombon vitt, rosa och orange som gäller, inför kvällens firande. Jag har alldeles för få kalas i mitt liv så det blir trevligt med lite festligheter om några timmar! Varför ställer vi inte till med mer kalas egentligen? Alla gillar ju att gå bort - få klä sig lite fint, äta gott och umgås! Ropen skalla, mer party åt alla!

Och på tal om just festligheter kan jag nu behöva lite hjälp utifrån av er kära bloggläsare: Nästa vecka är det exakt ett år sedan jag fick mina första cellgifter. Ni vet ju att jag är en vän av att fira alla möjliga och omöjliga saker, och kan man tänka sig en bättre anledning att fira än just detta?! Så hur firar man på bästa sätt att ett helt år har gått sedan dess, att jag lyckades ta mig igenom alla tjuriga dagar, veckor, månader? Visst är det värt att göra lite extra en sådan dag? Tips tack!

Firarfika av två anledningar

Nu var det några dagar sedan jag hörde av mig. Tar ju en och annan bloggpaus ibland som ni vet. Så här i början på veckan beror det oftast på att jag är ganska trött när jag kommer hem från jobbet, så från och med nu kommer jag kanske inte skriva så mycket måndag till onsdag utan satsa mer under de andra fyra dagarna i veckan. I dag gör jag dock ett undantag. Tänkte att ni kanske vill bli uppdaterade på läget. Var på Radiumhemmet i går, för min tremånaderskontroll. Allt är fina fisken, inga nya tumörer som spökar vilket gör att livet rullar på som det ska. Bra va?!

I dag har det varit en bra dag, en alldeles egen dag. Eller okej, en egen dag tillsammans med några andras. Nej, ingen födelsedag. En redigerardag. "Jaha, och vad i hela fridens namn är det då?" undrar ni. "Ska vi ha ytterligare en dag att hålla reda på i almanackan - räcker det inte med kanelbullens dag, midsommardagen, nationaldagen, våffeldagen... Redigerardag också?!". Tja, det beror på vad ni sysslar med till vardags. Jobbar ni på tidning är det en viktig dag, annars inte (eller jo förresten, det är det. Utan redigerare skulle ni inte få en vettig tidning till morgonkaffet, så jag ändrar mig - det är en mycket viktig dag, för alla). Så här är det: Redigerarna på Norrköpings Tidningar bestämde sig för en tid sedan att instifta Redigerarens dag i dag, den 17 januari. Detta spred sig som en löpeld till andra tidningsredaktioner i landet och tog sig till och med utanför landets gränser - Tønsbergs Blad i Norge har tagit efter detta fina initiativ. Bakgrunden var enligt initiativtagarna att "detta kreativa, stresståliga och multibegåvade släkte är en hörnsten på landets tidningsredaktioner och förtjänar en egen dag", som tidningen Journalisten rapporterar. Firandet rekommenderades genomföras med extra gott fika, bus samt ordbingo i rubriker. Och självklart ville mina kolleger och jag fira oss själva denna dag - vi skulle tillsätta en kommitté med "det tydliga uppdraget att verka för att denna dag snarast blir allmän helgdag med ordvitsar och ordbingo i både slott och koja", som en kollega glatt uttryckte det. Gratis utdelning av bokstavskex och flaggor på bussarna var andra förslag. Ska man fira ska man göra det ordentligt liksom.

Det gjordes snygga utskrifter med loggan för denna stora, mäktiga dag. En logga tillverkad på vår tidning minsann! Om de andra tidningarna har haft egna loggor vet jag inte, vår är i alla fall den klart snyggaste. På väggen vid nyhetsdesken brukar en utskrift för morgondagens tidningssidor sitta uppe varefter de blir färdigdesignade av oss redigerare, men i dag satte vi i stället mest upp A4-ark med detta meddelande. I alla fall till en början. Om det på något sätt kommer synas i tidningen i morgon vet jag inte, men det syntes bland oss som jobbade i dag... 

... för självklart blev det fika! Bokstavskexen lyste med sin frånvaro när de skulle inhandlas, varpå det blev glass i stället. Och fem minuter innan vi utlyst vårt fika för oss själva ville även resten av arbetsplatsen vara med och fira! Till slut satt vi med en salig blandning av glass, kakor och godis, hyllade oss själva och hyllades. Själv tog jag både glass och hela två skivor vetelängd... men jag hade ju dubbel anledning att fira - läkarbesöket i går var ju värt att glädjas lite extra åt (även om det verkligen inte kom som en överraskning, det fanns liksom inte i min värld att jag skulle ha fått nya tumörer). HV71-mugen är som ni ser med och skänker lite extra glans åt fikabordet :)

Nu har jag ett berg disk att ta hand om, som jag inte orkade med i går. Det är ansträngande att jobba! Ha det bra därute tills vi hörs nästa gång!

Utomhus och inomhus

Jag är en riktig fegis den här tiden på året. Om jag inte måste gå ut gör jag det inte, även om jag varje dag skulle må bra av lite luft. Det är bara det att jag tycker så väldigt illa om det underlag trottoarer och gator bjuder på så här års, jag verkligen hatar när det blir halt! Trots att jag för det mesta lyckas hålla mig på benen tar jag ändå helst det säkra före det osäkra om det ser ut att vara lite slirigt utanför fönstret - jag vägrar gå ut och kryper hellre ner under en filt. Det är ju lite småtöntigt och tack och lov tvingas jag ibland ut. För hur rädd jag än är för att halka och slå halvt ihjäl mig så är det värt att ge sig ut ibland. Som i dag, när Linda, Ellie och jag åkte till gallerian Bromma Blocks. Jag gillar ju gallerior (bland annat för att man befinner sig inomhus och varken behöver frysa eller halka) och har med facit i hand haft en väldigt bra dag med vän, barn och alla ben obrutna :)

 

På Bromma Blocks finns inte bara affärer utan också ett roligt lekrum med en fin tygvägg (jag syftar alltså på djuren till vänster). Även om Ellie gärna hänger med oss vuxna och tittar - eller kanske hellre petar - på allt i butikerna är det kanske ändå lite roligaste att leka för en tjej som snart fyller 2 år. Lego är populärt. 

Jag vet att det är ett lite störigt blänk i brickan på matstället Garden, där vi för övrigt åt en väldigt god caesarsallad, men jag tyckte den här var fin nog att föreviga - den kändes vårfräsch! Att de förmodligen har exakt samma brickor även under exempelvis julen må vara hänt...

 

... men på tal om vårkänslor känns väl det här som att komma in i något sorts lusthus eller ett orangeri, med växter och fint porslin. Även detta är vid restaurangen med blombrickor och hit kommer jag återvända, jag gillar ju liksom fina saker!

Så här dags på året börjar våren ta över mer och mer i butikerna. Vintern finns ju den också men bara på rea-borden och det är lätt att ignorera dem när man längtar efter att få in ljuset igen. Det kliar i fingrarna - jag vill göra om hemma, trots att jag har jättefina och bra saker här (och i ärlighetens namn inte får plats med mer nytt innan jag rensar ut det gamla. Och just rensa vet ni ju att jag inte är så bra på...). Det nya får nog alltså bli i liten skala, med blommor och sådant. Tulpanbuketten jag köpte häromdagen har redan tröttnat på livet så jag kanske satsar på något annat i blomväg nästa gång. Har ni några favoritblommor ni vill tipsa om, som ni gärna vill se här i bloggen? Vilken sorts bukett ger er vårkänslor? Berätta!

Jaha, en kopp te och någon bra film nu då kanske? Ha en fin lördagkväll där ute!

Besvärlig medicin

Jag är ledig torsdagar och fredagar från och med nu och fram till sista mars. Det kanske kan verka konstigt eftersom jag jobbar 75 procent den här månaden och från och med februari är tillbaka på heltid. Ledigheten beror dock på att jag har en stor hög semesterdagar jag behöver plocka ut och att nu bara jobba tre dagar i veckan passar mig utmärkt. Jag är nämligen tillbaka i en värdelös sömnsituation och tror jag behöver min ledighet. Den ickeexisterande sömnen skyller jag på de där otäcka lila-vita värktabletterna med den flera mil långa listan på både möjliga och omöjliga biverkningar. Jag tror ni minns både pillren och listan, jag har klagat på både det ena och det andra förut.

Jag är egentligen en person som inte vill klaga, men just den här lilla tabletten är ett helvete att leva med - och ett helvete att leva utan. När jag började med dem i höstas tog de snabbt bort smärtan i fötterna men gjorde att jag till en början tyckte mig sväva ovanför mitt eget huvud, en lite småkul (om man är på det humöret) men samtidigt obehaglig känsla. Just denna fas försvann ganska snabbt men ersattes efter ett tag av en hud så besvärlig att jag vill krypa ur mitt eget skinn och helst gå omkring i enbart skelettet. "Hudförändringar" är en av de eventuella biverkningarna - vilket skulle kunna betyda exakt vad som helst, kanske att man blir typ turkos. Kom igen, inget skulle ju förvåna med en tablett som kan leda till "olämpligt uppträdande" enligt bipacksedeln! I mitt fall har det betytt att det kliar hysteriskt på kroppen. Inte hela (tack och lov) men det är tillräckligt jobbigt att det kliar extremt mycket på ryggen och nacken (och smalben, knäskålar och mage), så pass att jag har känt att jag blir galen på riktigt om det inte ger sig. För två veckor sedan bestämde jag mig för att det var de lila-vita pillrens fel och slutade tvärt i ren irritation.

Det var vågat kan jag meddela. Enligt bipacksedeln står det klart och tydligt att man inte ska sluta tvärt eftersom det finns en stor risk att man drabbas av hyfsat djup depression om man ger sig på något så dumt som att sluta knarka piller bara så där! Jag bestämde mig för att strunta fullständigt i detta eftersom jag blev ganska desperat till slut och höll på att klia bort huden på sina ställen (det hade kanske varit praktiskt ur den synpunkten att jag inte haft något kvar som kliade, men jag inbillar mig att det kan leda till andra problem om man går utan hud). Depressionen lyser med sin totala frånvaro tackar som frågar (och den borde kommit vid det här laget, så ni behöver inte vara oroliga att jag kommer deppa ihop), och även om det fortfarande kliar så vill jag inte gå omkring i enbart skelettet längre. I alla fall inte under dygnets alla vakna timmar, kanske bara hälften av dem. Det är ju helt klart ett steg i rätt riktning - fast nu är jag ju å andra sidan vaken mest hela tiden, vilket gör att det inte är så stor skillnad, tyvärr.

För på något märkligt vis har bristen på piller gjort att jag även förlorat förmågan att komma till ro och sova ordentligt en hel natt. Tar man bort smärtstillande tabletter får man förstås ont igen och det kan ju ha en viss förklaring till de vakna nattimmarna. Men mest handlar det om att jag har svårt att komma till ro, kroppen - och framför allt den nedre delen av den - känns väldigt obekväm, mer det än att den gör ont tror jag. Fötterna sticker som det var miljoners miljarder nålar i dem, jag har ingen känsel, jag har full känsel (som då alltså skickar signaler till hjärnan att det exempelvis sticker), det är en 800 kilo tung kropp som inte vill samarbeta, benen är trötta, de är pigga, all miljontals liter kolsyra i benen och fötterna vill bara explodera, fötterna är iskalla eller kokheta, det krampar och mal på. Lätt att sova då... Och jag antar att eftersom det i bipacksedeln står att pillren märkligt nog kan ge både en sorts extrem trötthet och en sorts extrem "pigghet", kan de förmodligen även påverka sömnen trots att de lämnat kroppen. Nu förstår jag varför vissa läkare (som han på rehabstället Mösseberg exempelvis) rynkade på näsan och såg väldigt missnöjd ut när jag berättade att det är just dessa tabletter jag tar. Som sagt, att trycka i sig dem är bra för vissa saker men dåligt för andra - att inte trycka i sig dem är det totalt tvärtom med. Eller i alla fall ganska tvärtom, kroppen kliar ju fortfarande även om den lugnat ner sig väldigt mycket efter att jag avslutat medicineringen. Nästa vecka ska jag till Radiumhemmet och träffa min läkare, då har det gått tre månader sedan sist, och jag ser verkligen fram emot detta. Kan vi hitta några nya mediciner, som inte har så himla jobbiga biverkningar (att det kliar är faktiskt inte det enda i biverkansväg, men jag orkar inte ta upp allt) eller måste jag börja med sömntabletter igen och på det sättet döva den smärtande kroppen som lever rövare framför allt på nattkröken? Fortsättning följer.

I dag har jag varit nere i förrådet minsann, utan att bli irriterad på den slocknade lampan eller ha orsakat dödsfall med min egen lampsladd (se http://inblickemma.blogspot.com/2012/01/lampirritationen.html om du missat och inte förstår varför jag skulle vara irriterad eller varför jag skulle ta död på någon med en sladd)! Dessutom har jag lyckats med konststycket att få in kläder i garderoben, kläder som hängt framme eller legat på stolar i många veckor bara för att jag fått tillbaka den gamla garderobsångesten och inte velat försöka få in plaggen. Svar ja, jag måste rensa i skåpen igen! Jag vet, det var inte längesedan jag gjorde det och jag har heller inte köpt så mycket nytt sedan förra rensningen då jag ändå hade fått till en del plats för nya plagg. Det måste bo ett monster i mina garderober. Ett märkligt monster, jag antar att de flesta monster ändå äter något - varför skulle barn annars vara rädda att det ligger monster under sängen? För att monstren tillverkar godis som på morgonen ligger nere på golvet vid de små barnatofflorna? Ha, skulle inte tro det! Monster äter - exempelvis barn. Men just mina garderobsmonster är av den snälla men besvärliga sorten, snälla för att de inte äter upp mina kläder utan i stället förökar dem, besvärliga för just det faktum att kläderna blir fler fast ytan att förvara dem inte ökar. Får ta en ny rensning snart, kanske under några vakna nätter. Något ska man ju ägna även de timmarna åt...

Det här är bäst just nu

 

Bäst just nu: Säsongens första bukett tulpaner, som tillsammans med ett favoritdoftljus från Yankee Candle lyser upp en grå och regnig januaridag!