Årets första tårar

De första dagarna på ett nytt år är det lätt att i allt man gör tänka "nu gör jag det här för första gången i år". Eller jag tänker i alla fall ofta så, och det här är ju min blogg, jag utgår från mig själv - okej? Någon gång äter man för första gången, duschar för första gången, pratar i telefon för första gången, kollar på tv för första gången och så vidare. Ganska snabbt lägger sig ju nyhetens behag och de flesta saker man gör är ju ganska vardagliga. Typ två dagar in på det nya året gör man bara sina saker utan att reflektera över om det är första, andra eller femtielfte gången. I dag har jag dock just reflekterat över att jag gjort något för första gången 2012: Tårarna har trillat, jag har gråtit och jag gjorde det minsann på jobbet.

I kväll, för en dryg timme sedan, hissades Stefan Livs tröja upp i taket i Kinnarps arena. Den förre målvakten i HV71 ni vet, som så tragiskt omkom i en flygolycka i Ryssland i september förra året. Då grät jag som ett barn, var helt knäckt över att han var borta och det brutala sättet han försvann på, sorgsen över att en fru förlorat sin man, två söner förlorat sin pappa, en mamma förlorat sin son och en bror förlorat sin bror. Det finns säkert en och annan som inte alls förstår detta, hur man kan bli så ledsen över en person man inte känner, aldrig har träffat, men jag tänker inte ge mig in i att försöka förklara en sådan sak - antingen förstår man eller också gör man det inte, punkt. Jag har en bild på Stefan Liv på min dators skrivbord så jag ser honom varje gång jag slår på skärmen, men nu utan att känna att tårarna väller fram. Förutom i dag då. För nog kom de igen, när SVTPlay sände direkt från tröjhissandet innan elitseriematchen mot Timrå. Jag försökte verkligen hålla mig och lyckades nästan hela vägen. Men när ungefär fem minuter återstod, klockan 18.45, och Stefan och Anna Livs äldste son Herman, 5 år, gick fram till mittcirkeln för att tillsammans med gamla HV-hjältarna Stefan Örnskog, Fredrik Stillman och Per Gustafsson, samt Stefan Livs bror Christian hissa tröja nummer 1 i taket - då gick det inte att hålla tillbaka något. Ibland är livet så tufft, även för en som står långt bort och tittar på.

Nu är det verkligen inte så att jag skäms för att jag inte kan hålla känslorna i styr bland folk eller tycker att det är en aning pinsamt om mascaran rinner, så varför jag försökte låta bli från början vet jag inte. Det är snarare ganska befriande att fälla en tår - om man nu ändå måste vara med om jobbiga saker menar jag. Och nu i efterhand, när jag tänker på vad Magnus Carlsson, HV71:s fystränare, läste upp i ett brev skrivet av Anna Liv känns det ändå som att det finns hopp om en ljusnande framtid:

"Stefan lever även kvar i de två finaste gåvorna han gav mig, våra söner, Herman och Harry. Tröja nummer ett kommer aldrig att spelas i HV71 igen. Men jag har en känsla att det i framtiden kommer finnas matchtröjor med namnet Liv på ryggen."

Vinterkyla och sommarsmak

I dag har det varit första riktigt kalla dagen i Stockholm den här säsongen, i alla fall vad jag kan minnas. Det låter kanske inte så hysteriskt tok-kallt, termometern har inte ens visat tvåsiffrigt, men sju-åtta minusgrader i morse räckte för att känna av att det nu är vinter - på riktigt. Det är inte så att jag klagar, det är bara att klä sig varmt och jag har många härliga varma plagg att gosa in mig i. Utöver att bli varm med hjälp av kläder har jag också värmt mig med en och annan mugg te (jobbets finaste mugg, med HV71:s logga, har jag som ni ser) och kex med fyllning. Just dessa kex köpte jag förra veckan, för att ibland festa loss under mina fikastunder och inte bara äta halvtråkiga skorpor - och varenda tugga är som en smak av sommar! Citronkex är grejen, det är så somrigt så man blir varm av bara farten!

Nu ska jag sätta mig i soffan efter en intensiv jobbdag, äta en morot (man kan inte bara vara onyttig och äta sommarkex, hur skulle det se ut?!) och läsa bok. Ha en riktigt fin, varm måndagskväll där ute :)

Lampirritationen

Då har julen dansats ut! Eller dansats har den väl inte, den har bara åkt ut. Ner i en låda, ner i förrådet. Eller det sistnämnda har den väl inte, den är faktiskt kvar i lägenheten (dock i låda). Att plocka bort julen är inte så svårt (även om det tar tid, trots att jag inte alls bor stort) men att behöva gå ner med den till förrådet är ett stort motstånd. I någon idiotisk iver att vara miljösmart och/eller spara pengar har föreningen bestämt att det hus jag bor i ska ha ett belysningssystem nere i källaren som inte fungerar som vanliga belysningssystem, det där man trycker på lampknappen när man tänder och trycker på lampknappen ytterligare en gång när man släcker. Så fungerar det i föreningens övriga hus men i det hus jag bor är vi tydligen snudd på idioter hela högen som inte förstår hur man framför allt släcker en lampa (tänder tror jag vi har koll på hela högen). På annat sätt kan man inte tolka det eftersom föreningen har bestämt att eftersom det bor så många i vårt hus kommer alla glömma, alternativt strunta i, att släcka lamporna och då drar både miljön och pengarna all världens väg, bara för att vi till skillnad från i övriga hus är dumma och inte kan tänka (släcka) själva. Detta gör att lamporna lyser i ungefär en minut innan de släcks och det är totalt kolsvart i förrådsutrymmena - och jag blir lika irriterad varenda gång.

Cellgifterna har i mångt och mycket gjort att min korta stubin inte är fullt så kort längre, den har i själva verket växt till sig flera meter! Saker jag förr kunde bli sur, arg, irriterad, rasande över kan jag nu för tiden rycka lite på axlarna åt och tänka "okej, finns det något som är värre än det här? Hm, ja, det gör det - vad spelar det förr roll egentligen?" och så tar jag nya tag. Det krävs lite mer för att reta upp mig helt enkelt - men inte när det gäller lamporna i förrådet. Nej, jag vet inte varför, för det finns verkligen saker som är värre än att behöva gå och tända lampan i tid och otid - speciellt eftersom jag skaffat mig en egen lampa vars sladd jag bara sätter i vägguttaget och det "varde ljus" exakt så länge jag själv önskar. Men likt väl finns irritationen kvar. Vägguttaget sitter långt bort högt upp på väggen, vilket gör att min lampas sladd hänger som en tvättlina och blir, om någon kommer gående och inte bryr sig om att tända de stora lamporna för att de någonstans ser ljuset från min lilla ljuskälla, en dödsfälla när de går in i sladden/linan och stryps. Typ.
Det är inte så att jag känner mig speciellt diskriminerad och kränkt, även om det kanske är det det beslutande organet på något sätt säger, alltihopa bara... stör mig på något sätt. Av den anledningen har jag inte burit ner sakerna i förrådet än eftersom jag inte känner för att behöva bli irriterad den här helgen. Det får bli ett projekt i veckan som kommer i stället.

Nu är det då lite mer vår/vinterkänsla i mitt hem. Nästa steg blir att skaffa blommor som påminner om tiden som kommer framöver - tulpaner, krokusar och sådant. Tills jag skapar mig tid att skaffa sådant pryds i alla fall köksfönstret av annat snyggt:

 

Lampa i stället för adventsstjärna, fat med frukt och grönsaker i stället för julkulor (se lucka 5 om det känns som att julkulor fortfarande är av intresse: http://inblickemma.blogspot.com/2011/12/lucka-5.html) och små enar i stället för stor julstjärna. Enarna ska förstås bytas ut mot något med mer vårkänsla framöver men än så länge får de duga. Tavlan med sockerkaksreceptet är väl som gjord för en som gillar att baka?! Arket kommer från floristen, inredaren och formgivaren Elin som har fina bloggen Grafitgrå, http://grafitgra.blogspot.com/ som jag varmt rekommenderar! Senaste blogginlägget från henne handlar om en stumpastake, en fantastiskt fiffig ljusstake som även jag har i min ägo - någonstans. De senaste veckorna har jag funderat på exakt var... Förmodligen i förrådet som jag alltså inte går ner till mer än nödvändigt. Kanske dags att ändå ta sig neråt och rota runt lite bland alla prylar...?  

I dag hade jag tänkt ha en oförskämt slapp dag när jag bara skulle halvligga i soffan som en potatissäck, läsa bok, dricka te och äta kakor. Det har inte blivit något av det planerade. Klockan går och jag gör en massa annat, oklart vad. Men snart ska jag sätta mig med en bok och en mugg te i alla fall, kakorna får jag ta en annan dag. I morgon börjar första ordentliga jobbveckan på 75 procent. I morgon ska jag kanske ner till förrådet också. Öva på att inte bli irriterad. Klarar tålamodet av det klarar det exakt vad som helst.

Julnog

Av gårdagens bloggbild att döma kan man ju tro att jag bara kommer sitta och mysa den här långhelgen. Men så är inte fallet, i dag har jag exempelvis inte suttit ner och myst ett endaste dugg (än så länge ska väl tilläggas). Denna dag har projektet "plocka ner julen" inletts. Eller jag hade i alla fall tänkt göra det men det är så mycket annat som pockar på uppmärksamheten hela tiden! När man håller på med sitt projekt måste man plötsligt ta sig en förmiddagsstyrketår och när man efter det har hållit på ytterligare ett litet tag måste man plötsligt äta lunch och när man avslutat den och återgått till att hålla på ett litet tag måste man plötsligt ta sig en ny styrketår, denna gång eftermiddagsvarianten (där är jag nu). Mellan de två första intagen var jag dessutom tvungen att springa (nåja) upp och ner till tvättstugan ett antal gånger. Nu börjar både krafter och lust ta slut så det är inte säkert att det blir så mycket mer av julprojektet i dag. Får se.

Ni kanske tycker det är tidigt att plocka ner julen nu, att den ska ut med julgransplundring nästa fredag när det är tjugondedag jul. Att det faktiskt fortfarande är jul eftersom vi är mitt inne i trettonhelgen. Det ligger förstås en hel del i det! Men nu råkar jag känna att det är nog med jul, det räcker. Den är hjärtligt välkommen tillbaka igen när 2012 närmar sig sitt slut, men nu längtar jag efter att få in lite mer vår/vinterkänsla. Jag älskar julen som ni nog har fattat, men allting har sin tid och nu är det dags att byta ut tomtar och ljusstakar mot de gamla vanliga kära sakerna! Från och med i morgon tar jag nya tag. Om jag orkar. För...

Bäst just nu: ... i natt är det final i juniorhockey-VM och småkronorna möter Ryssland klockan 02.00, matchen sänds direkt i SVT1. Innan dess laddar man lämpligtvis upp med Sportens årskrönika i SVT2 klockan 20.00 och direkt därefter Uppdrag OS, brittisk humorserie om teamet som ska göra OS i London i år till en braksuccé. Och som om detta inte vore nog drar hockeyelitserien igång igen på allvar när HV71 spelar sin första match. Sport var ordet för dagen!  

En form av lycka

Lycka denna dag: Att komma hem efter jobbveckan som nu är slut - långhelg väntar - och snart få slå sig ner i soffan, slänga upp fötterna på fotpallen och mysa i varma julklappstofflor! Ibland behövs inte så mycket mer. Möjligtvis bara lite salta pinnar (jajamen, jag gillar dem fortfarande!) som tilltugg till sista delen av "Kronjuvelerna", för att göra allt ytterligare lite mer perfekt! 

Ha det så himla bra där ute, hörs mer i morgon.

Nytt år med oskrivna blad

Hej där ute, har ni det bra? Årets första jobbdag eller är ni fortfarande lediga? Själv hör jag till den första kategorin - jag har börjat jobba. Det var inte det minsta lockande när mobilens väckarklocka ringde i morse, jag känner mig halvt medvetslös den tiden på dygnet! Men när jag väl kommer upp ur sängen och har ställt mig i duschen brukar jag bli människa igen och jag måste ju ändå säga att jag föredrar det här årets 2 januari framför förra årets dito. Det var inte så att det var en totalt värdelös dag, absolut inte. Dagen innan hade jag fått komma hem från sjukhuset och vaknade alltså upp i mitt eget fina hem, och sådant kan man aldrig klaga på! Däremot hade jag ont och var trött efter operationen och jag var framför allt väldigt sjukskriven. Det var ju det enda rätta då, men i det verkliga livet borde jag varit på jobbet. Eller okej, 2 januari 2011 var en söndag och det hade varit direkt olämpligt att vara på jobbet då, men ni förstår nog vad jag menar... Och att nu få gå till jobbet som en inte alls lika sjukskriven människa - det är sannerligen inte fel, man kan till och med känna att det är okej att tvingas upp tidigt eftersom man har något värre att jämföra med.

Man tackar!

Och det nya året ligger där framför fötterna nu, det känns som att det bara är att kliva in i det! Fylla dagarna med innehåll mäktigare än soffhäng i för stora mysbyxor. Jag gillar förvisso soffhäng och 2012 spås bli ett år när vi tar det mer lugnt, "kura skymning" pratades det om på Gomorron Sverige i morse. Inte mig emot, men det är skillnad på soffhäng och soffhäng. Det soffhäng jag ägnade mig åt förra året var inte självvalt - jag var tvungen eftersom jag ofta inte orkade göra mer än hänga/ligga. I år ska jag soffhänga på det bra sättet, fast allra mest ska jag orka göra mer saker, vilja göra mer saker. Än så länge är jag väldigt oplanerad men jag hoppas att den där kalendern kommer fyllas på allt eftersom dagarna går, fyllas på med roliga, härliga, spännande saker att se fram emot, leva i mitt i stunden och sedan titta tillbaka på. En almanacka är bra för att hålla reda på allt som ska hända och ja, jag gillar det omoderna i att bläddra i en kalender! Jag är väl snart den enda människa i hela världen som inte har sådana där avancerade apparater där folk har hela sitt liv (Iphone tror jag att det kallas).

Jag gillar att dela upp mitt liv på olika saker - aktiviteterna kan vara i almanackan, musiken kan vara i min Ipod, kontakten med omvärlden kan vara i mobilen (när den inte sker IRL så att säga. Och när det gäller just mobiler kanske jag verkar som en sur bakåtsträvare men jag är fullkomligt nöjd med en telefon om det går att enbart ringa i den, skicka sms och ta foton, jag behöver inget annat. Varför ska jag kunna vara ute på nätet dygnet runt var jag än är? Jag har inga som helst problem med att alla andra har avancerade telefoner med allt vad det innebär, jag bara inte vet varför jag skulle behöva en? För att när jag är ute på stan kolla när bussen går? Onödigt, när min filosofi är att lugnt vänta eftersom det tids nog kommer en buss. Och gör det inte det får man gå. Så var det med det). Och jag tror inte heller att en Iphone på detta härliga sätt varje dag kan förmedla att just jag är awesome!

Funkar fint, även utan appar och grejer!

Nu tänker jag ta det lugnt resten av kvällen, soffhäng av den bra sorten. Ha det så bra där ute! 

Festligt slut och festlig början

Kära läsare där ute! Hann inte skriva i går, så därför säger jag det nu: Gott nytt år på er! Hoppas ni hade en trevlig nyårsafton och att den tid som gått på det nya året har varit bra. Själv har jag haft en fantastiskt bra nyårsafton, tackar som frågar! Som ni nog vet vid det här laget var jag på bröllop, min kusin Malin gifte sig med sin Sture och festligare än bröllop på ett snyggt golfhotell en nyårsafton - nej det kan det inte bli. För ett år sedan spenderade jag nyårsaftonen i en sjukhussäng på Karolinska och vid tolvslaget stod jag vid salsfönstret för att skåda raketer långt bort i skyn. Som vem som helst förstår var denna nyårshelg ungefär tusen miljarder gånger trevligare! Minst.

Det togs många många många kort under bröllopsfesten och förmodligen är de bara roliga för oss som var där. Ni andra får förstås titta hur mycket ni vill men om ni inte roas av just detta blogginlägg kommer det fler detta år, om helt andra saker - var så säkra. Det blev många röda ögon varpå jag sorterat bort många kort som i övrigt var väldigt bra, men dessa röda ögon som lyser och gör de porträtterade personerna till något demonliknande känns inte så kul att visa upp - speciellt inte en nyårsdag när man ska se framåt och hoppas på ett bra år och allt det där... Så håll till godo med det som finns till buds nu!

Just det, det var alltså Malin och Sture som skulle gifta sig denna sista dag på året. De gjorde det på ett jättefint golf- och konferenshotell söder om Stockholm, där de flesta av oss också bodde över natten. Perfekt att ha vigsel, fest och övernattning på samma ställe! Vi kom strax efter lunch på nyårsafton, träffade släkt och vänner och umgicks över en kopp kaffe en stund, innan vi stängde in oss på våra rum och fixade till oss för att bli bröllops- och nyårs-fina...

... och ungefär så här blev mitt resultat. Svart klänning med paljetter, lila sammetskavaj, svart handväska och de lila högklackade skorna som ni sett i ett tidigare inlägg. Här står vi, alla bröllopsgäster, och väntar på brudparet som snart ska komma skridandes på balkongen precis ovanför oss.

Pappa, Oscar, Emma och Lina står här väldigt bra placerade, precis här vid ingången till hotellet såg man nämligen väl upp mot balkongen. Hur fina skulle brudparet vara?

Jo, jättefina förstås! Och jätteglada!

Framme hos vigselförrättaren ville dottern Tyra förstås springa fram, vara med och dela glädjen med mamma och pappa liksom!

Yes, nu är de gifta!! Dags att säga skål till brudparet...

... samt kolla in en av deras första kyssar som nygifta!

Lycklig brud...

... och lycklig brudgum!

Den vackra brudbuketten var gjord av Stures mamma.

Bert-Inge, stolt far till bruden, har vi här...

 

 ... och brudens lillasyster Karin (även hon min kusin alltså) är förstås inte heller det minsta missnöjd - varför skulle någon vara det en sådan här fantastisk dag?! Sonen Elliot i mammas famn är en smått ovanlig syn eftersom han gillar att använda fötter och ben för att gå omkring överallt. Skulle jag också gilla om jag hade så där stiliga kläder!

Men vad är det frågan om här då?!? De här gästerna verkar ju inte vara på så väldigt gott humör... skärpning nu tack!

Så ja, det där var bättre!

Lina behöver inte skärpa till sig, hon är en glad bröllopsgäst!

Här står kvällens värdpar, brudens storasyster Anna och hennes man Robert.

Mormor - eller brudens farmor om man väljer att se det på det sättet - är också glad! Kan det inte räcka med att gå omkring och vara glad nu?!?

Tja, vi kan väl möjligtvis sluta upp med gåendet, men glada tänker vi fortsätta vara! Nu sitter alla gästerna och väntar på ett gemensamt gruppfoto och, kanske ännu mer, på bröllopsmiddagen, bestående av fyra rätter. Lillebror Oscar, mormor Birgit och svägerskan Lina börjar bli matsugna...

... precis som det här gänget - Fen, som är gift med brudens far, pappa Staffan och den där sista personen som ni nog känner igen vid det här laget... När bilden togs visste vi förstås inget, men eftersom middagen i skrivande stund är intagen sedan ganska länge kan jag meddela att den var sagolikt god!

 Nu är vi väldigt mätta men kanske inte hundraprocentigt belåtna eftersom vi inte fått någon bröllopsårta ännu - men snart är det dags! Bruden demonstrerar hur man skär en tårtbit, så vi vet när det väl är dags på riktigt...

... och ja, där blev allt som det ska - tårtan har anlänt och ljusen har dessutom tänts! Den minsta tårtan, anpassad för brudparet förstås, ska provsmakas och godkännas innan vi övriga får hugga in.

Sture ger en sked till sin nyblivna hustru som får komma med utlåtandet. Om den smakade bra...?

...ja ni ser ju, bruden är ju nästan alldeles till sig! Det blev jag med, den var fantastisk. Mörk chokladbotten, ljus chokladmousse och passionsfruktsöverdrag bland annat - det kan ju inte bli annat än lyckat! Själva bakverket stod Stures syster för. Efter middag, tal och sång började klockan närma sig nyårsdag och det var dags att gå ut för att kolla in det maffiga fyrverkeriet och säga...

 

 ... GOTT NYTT ÅR!! Det sägs att Oscar och Lina har alkoholfritt i sina glas men man kan ju undra lite... Sture, till vänster på bilden längst ner, verkar dock ha läget under kontroll.

Den här bilden ger inte alls föremålet rättvisa tyvärr, men idén är så bra att jag måste dela med mig av den. På en ganska stor tavla fick alla gäster använda färg och pensel för att sätta ett litet avtryck, lämna en liten hälsning till brudparet, som sedan ska sätta upp tavlan på en vägg hemma. Den blev riktigt fin till slut. Hälsningen snett upp till vänster om cykeln ganska långt ner kommer faktiskt inte från mig - men någon i familjen skulle kunna ligga bakom den... ;)

Karin och hennes sambo Fredrik vet precis vad de ska måla, till skillnad från...

... den här bröllopsgästen! Efter avslutad målning var det dags att bege sig till dansgolvet. Ni som följer den här bloggen vet att vi var ute och dansade på Malins möhippa, och självklart skulle det dansas nästan hela natten lång även på bröllopet!

 

 Värdparets dotter Ebba, som jag för övrigt varit barnflicka åt under ett par veckor när hon var riktigt liten, lyckades med något ingen människa trodde var möjligt - att få upp mormor/farmor på dansgolvet! På ett sådant har hon förmodligen aldrig varit förut, men någon gång ska vara den första. Till en början gick det ganska lugnt till, Ebba såg till att 85-åringen stod på benen när hon svängde loss tillsammans med barnbarnen Malin (här i ny fin glittrig klänning) och Karin. Men vad hände efter ett tag? Jo...

 ... mormor fick på sig partyhatten!! Hur ska detta egentligen sluta?!?

Aha, det slutade med att lillebror tog över partyhatten och lossade lite på slipsen! Och med det tror jag vi säger god natt och tack för denna roliga dag!

Eftersom vi bodde på hotellet fortsatte festligheterna i morse, eller snarare tidigt i förmiddags, när det var dags för stor och god frukost. En lite lagom trött men väldigt glad Emma äter yoghurt med nyttiga flingor och bär. Det är ju ändå nytt år, bra att börja på rätt sätt liksom.

Malin och Stures yngsta dotter Tilde ser kanske här ut att ha tagit ut sig fullständigt under bröllopsdagen och här ha fallit ihop bland dynorna, men nej då - hon och morfar leker bara en stund efter frukosten!

Ja, det var min härliga nyårshelg det! Hur har ni haft det?

Bäst just nu: Nytt år, nya möjligheter! Fast det mesta får vänta till i morgon, för resten av dagen och kvällen går i lugnets tecken...