Om kaffe, diskverktyg, livet och döden

I dag ska jag våga mig på att dricka kaffe. Det har slagit alldeles på tok fel de senaste gångerna jag druckit, sömnen och jag har varit ovänner allt för många gånger. Men i dag har jag hämtat ut mina sömntabletter (de kostade hela fem kronor, vilken hutlöst dyr medicin!) så i dag kan jag kanske dricka kaffe och ändå sova i natt! Roade mig med att läsa om biverkningarna på tabletterna när jag kom hem, jag gillar det av någon anledning. En sak som kan hända, väldigt väldigt ovanlig men dock förekommande, är att man blir aggressiv. Om ni möter mig och jag börjar slåss vet ni alltså varför. Men jag ska försöka hålla mig lugn och fin :)

Det var en ganska ful dag när jag gav mig i väg tidigare i eftermiddags. Grå himmel och grå snö på gråa gator och trottoarer (i alla fall den del av snön som är mellan att vara smält och fryst, den ser väldigt grå ut). Men det var skönt att få luft, om man klär på sig ordentligt kan det väl inte vara fel att vara utomhus även om man befinner sig i en infektionskänslig vecka? Jag ska satsa på luften nu framöver i vilket fall som helst.

Passade på att handla lite när jag ändå var i Lindhagensgallerian, det stället med apotek som ligger närmast mig. Här finns också Ica Maxi och i dag fick jag gratis falukorv bara för att jag har Icakort. Jag har för tillfället inte så stort behov av falukorv men nästa vecka kommer mamma, och eftersom hon är bra på att laga mat kommer korven komma till glädje. Tänk så bra det kan bli!

Mest nöjd är jag dock över en vårglad diskborste och en lika vårglad disktrasa. Jag gillar att diska, speciellt när jag har något fint i redskapsväg. Disktrasor utan mönster kommer över huvud taget inte innanför min ytterdörr kan jag meddela - finns det roliga disktrasor ska man för allt i världen inte använda tråkiga! Och det här blir i alla fall jag glad av :)

Grön diskborste, vit och rosa disktrasa. Plötsligt vill man ju diska typ hela tiden!

I kassakön slängde jag ett öga på kvällstidningarnas förstasidor. Aftonbladet hade skådespelerskan Lena Nyman på sin etta med rubriken "Lena Nymans sista samtal: 'Visst ses vi i morgon '". Vad lite vi vet egentligen, var min första tanke. Precis vad som helst kan hända från en dag till en annan och ändå tar vi så mycket för givet. "Visst ses vi i morgon" säger vi, utan att alls veta om vi verkligen gör det. Och ibland kan jag tänka "tänk om jag visste då vad jag vet i dag" om alla möjliga saker. Personer som kanske finns i min närhet ena dagen finns där inte alls nästa (sällan beroende på att de dör, så allvarligt behöver det ju inte vara). Händelser som vänder upp och ner på ens vardag bara sådär. Inte trodde jag, när jag var på ett vanligt rutinbesök hos min gynekolog tidigt i höstas, att den där klumpen hon hittade i min kropp skulle vara en tumör! Att jag skulle sitta här x antal månader senare och ha cancer och inte längre kunna få barn!

Nu är det nog tur att man aldrig vet vad som ska hända, gott eller ont. En av mina favoritserier på tv startade senhösten 2009 och hette Flashforward (tyvärr bara visad en säsong innan den lades ner). Plötsligt en dag föll hela jordens befolkning i koma och under några minuter fick de se sin egen framtid ett halvår framåt. De som inte såg något hade hunnit dö innan det magiska datumet alla hade i sina framtidsvisioner. Först tyckte jag det verkade rätt coolt men sedan skrämde det upp mig rätt rejält. För tänk om jag skulle veta nu exakt vad jag kommer veta om ett halvår, exakt hur mitt liv ser ut med allt vad det innebär? Om ingenting i livet längre är spännande för jag vet ju redan hur det kommer bli. Tänk om jag skulle veta att någon i min närhet dör inom ett halvår - och så möter jag den personen livs levande men vet att snart är han eller hon borta?

Därför är det kanske bra att säga "Visst ses vi i morgon" och veta att man inte vet någonting. Men man hoppas ju. Även om det enda vi vet om livet är att det någongång kommer ta slut, så lever vi vidare som att det inte finns något slut. Det gjorde nog Lena Nyman också, trots att hon var sjuk under en lång tid. Och bra är väl det, för man kan ju inte leva varenda dag som att det vore den sista. Inte skulle jag gå på Ica Maxi om jag visste att det här var min sista dag i livet - hur mycket gratis falukorv jag än skulle få! Nej, jag tror inte man kan leva så och jag tror man måste hoppas att livet alltid finns där, så man kan "ses i morgon". Och ändå måste man veta att vad som helst kan hända och det gäller att visa sina nära och kära att man tycker om dem medan tid är. Så nu vet ni det, där ute: jag gillar er :)

Nej, nu får det vara färdigfilosoferat för i dag, dags att sätta på kaffe!

Bäst just nu: Misstänker att jag kommer tröttna på Melodifestivalen så fort jag slår på tvn i kväll. Lyckligtvis upptäckte jag via en trailer för några dagar sedan att TV11, omigen denna kanal alltså, sänder roliga 30 Rock på lördagkvällar med lika roliga Tina Fey i huvudrollen. Vet inte vilken säsong det är, och det sägs att serien (som alla serier) blir sämre från säsong fyra. Men jag hoppas det är en tidig variant vid 21.00 i kväll!

En nästan helt vanlig människa

Just nu känner jag mig nästan som en helt vanlig människa. Inga biverkningar, inget ont, ingen trötthet. Cellgiftsmonstren har helt klart lagt ner verksamheten, de sover eller dricker kaffe dagar och nätter igenom. Jobbar, på det där sättet som känns, gör de i alla fall inte. Inte ens hårbotten gör ont längre och hårstråna sitter där de sitter, verkar inte ha några som helst planer på att falla av. Som sagt, just nu jag känner mig nästan som en helt vanlig människa.

Det är väl det där med sömnen som skiljer mig från helt vanliga, friska människor. Med det sagt menar jag förstås inte att inte friska människor kan ha sömnproblem, jag har nu bara fått reda på varför jag sover så himla uselt och det beror naturligtvis på cellgifterna - allt beror på cellgifter! Ringde min kontaktsjuksköterska på Radiumhemmet i dag, efter ytterligare en natt där jag bara lyckades somna in lite oroligt under de tidiga morgontimmarna.
- Det är kortisonet, sa hon. Du får ju en hel del kortison i samband med dina behandlingar, plus i alla tabletter du äter efteråt. Kortison gör att man kan ha svårt med sömnen men jag ska se till att en läkare skriver ut sömntabletter till dig, de finns att hämta ut senare i eftermiddag!

Välsignade sjukvård. Väldignade Radiumhem som man får ringa när man vill, som ibland ringer upp för att höra hur man mår, som alltid löser allting! I morgon ska jag till apoteket och hämta ut mina sömnpiller (i natt somnar jag förhoppningsvis av ren utmattning, och om inte får jag stå mitt kast för att jag inte riktigt orkar gå ut i dag...). Efter det att sömnen kommer igång blir jag ännu mer en helt vanlig människa!

Okej, jag bör fortfarande hålla mig inne i denna min infektionskänsliga vecka. Det känns ju inte helt normalt och det känns framför allt ganska tråkigt. Försöker komma på saker här hemma som jag kan roa mig med, får se vad jag hittar på för resten av den här dagen. Kan bli soffan och en bok, hör och häpna...

Bäst just nu: Jag är barnsligt förtjust i Glee som TV11, före detta TV400, nu sänder i repris på sena vardagseftermiddagar. Jag har alltid tyckt att livet borde vara lite mer som en musikal, det vore mycket roligare om folk övergav pratet ibland och i stället gick omkring och sjöng vad de hade på hjärtat! Om sången dessutom framförs till danssteg och avancerade rörelser, som i Glee, blir det ännu roligare. Alltså: mer sång och musik åt folket!

Torsdagsmys

Bara så här; eftermiddagskaffe, semla och inredningstidning. Bra torsdagsmys!

Sömn, sjukhus och semla

Jodå, i natt blev det sömn. Vaknade förstås ett antal gånger, första gången måste jag ha drömt om förband man får på sina operationssår, för jag bråkade väldigt mycket med täcket som i förvirringen var någon sorts steril kompress. Fick inte ihop det, hur skulle jag ligga för att förbandet (alltså täcket) skulle stanna kvar på kroppen? Under täcket, över täcket, mellan täcket, snett bakom täcket, lite grann framför täcket? Till slut somnade jag, utan att ha löst problematiken. Efter det drömde jag, vad jag vet, bara bra saker. Var i Globen, kära gamla HV71 skulle möta Djurgården. Av någon anledning skulle jag innan match gå förbi Djurgårdens omklädningsrum, som saknade både väggar och tak, och störa spelarna i deras uppladdning - genom att skrida förbi lite snyggt i HV-tröja och min schysta peruk. Fick dock inte till gångstilen så frågan är hur störda de blev. Tar för givet att HV vann ändå, men jag hann tyvärr inte följa matchen innan jag vaknade.

Ytterligare ett sjukhusbesök i morse, denna gång hos diabetessjuksköterskan. Vi beslutade att jag ska höja mina insulindoser den dag jag får cellgiftsbehandling och de närmsta dagarna därefter, allt för att mota det skyhöga blodsocker som cellgifter och medicinen efteråt ger. Det blir nog bra det där.

Prioriterade inte frukost i morse innan sjukhusbesöket. Det fick bli ett besök på Thelins konditori, med leverpastejsmörgås och te efteråt i stället. Inte alls fel.

I eftermiddag ska jag festa loss på en semla, minsann. Köpte med mig en innan jag gick från konditoriet efter frukosten, de brukar få bra betyg på det där stället. Jag tog faktiskt en promenad hela vägen hem och kan därmed äta en semla till eftermiddagskaffet. Dessutom har jag hört att det är jättebra med semlor när man ska passa sig för att bli sjuk, som jag ju ska göra denna vecka. Semlor motar bort feber och sådant, gör att de vita blodkropparna inte sjunker i antal (som de annars gör denna vecka). Jag lovar. Typ...

Bäst just nu: Bokat tid för den bland oss flickor så oerhört populära make upkursen vi cellgiftspatienter får. Har tid först i slutet av mars, men ändå, oj vad snygg jag kommer bli!

"Nu ska vi se om du har någon hjärtinfarkt..."

Känns rubriken läskig? Okej, vi börjar med något fint och mjukt då i stället:

Den här fina tulpanbuketten fick jag av vännen Jessica som kom förbi och hälsade på i dag. Men vi återkommer till det lite senare och börjar från början...

Ni som läst mitt nattliga inlägg vet att det inte blev många timmars sömn denna gång. Tror jag somnade vid halv sextiden bara för att väckas av klockan en timme senare. Just då var jag förstås dödstrött men så fort jag klev upp ur sängen blev jag klarvaken och har fortsatt så resten av dagen. Kändes nästan ironiskt att anledningen till att klockan ringde var att jag skulle iväg på vilo-EKG på Thoraxkliniken på Karolinska. Vila, som jag tydligen varit så himla bra på denna natt, när jag vänt och vridit på mig som värsta åkattraktionen på Liseberg...

Stora delar av Karolinskas sjukhusområde är en byggarbetsplats. Vet inte vad som byggs men för att ta sig till Thoraxklinikens Fysiologavdelning måste man kryssa mellan enorma lastbilar och ett helt samhälle med män i gula Skanskajackor, tillfälliga vägar och gångar, betongexplosioner och öronbedövande slammer. Inte det minsta vilsamt. Men jag är spänd av förväntan inför detta vilo-EKG, för vad kan det innebära för rofyllda aktiviteter? Lite lyxigt häng vid en pool? Lite massage med delfinsång i högtalarna? Färsk frukt och en liten drink i vilstolen? Nähä, det är bara jag som fokuserar på det första ordet vilo, sjukhuset trycker mest på det sista EKG-iga... Mitt besök tar max tio minuter så det blir dåligt med vila.

Undersköterksan M säger, på min fråga varför vi ska ta EKG, att vi ska kolla om jag har någon hjärtinfarkt. Som att jag någonsin hade misstänkt det. Jag är på väg att upplysa honom om att hjärtat faktiskt är den enda muskel jag inte har haft ont i den senaste veckan, men jag låter det vara. Det är tydligen inte bara infarkter som ska kollas, min läkare vill helt enkelt se hur mitt hjärta slår och mår.
Jag får ta av mig på överkroppen och lägga mig ner på en brits. Det klistras lappar på kroppen och sätts slangar till lapparna. Jag reser mig upp lite grann för att se hur det ser ut och M frågar om jag ligger obekvämt.
- Nej då, jag ska bara se hur jag ser ut. Jag bloggar förstår du, och det här måste jag ju beskriva sedan när jag kommer hem, upplyser jag honom. Här passar det nämligen inte att langa fram kameran, jag ligger ju för sjutton med bar överkropp. Riktigt så roligt ska ni inte få ha det...
- Jaha, ja då kan du skriva att du har två lappar och slangar på benet, två på armarna och sex stycken på bröstkorgen, säger M. Han tycker nog jag ska lägga mig ner och inte hålla på och räkna mätinstrument.
- Då kanske du vill ha en utskrift som du kan lägga in på bloggen?, fortsätter han.
Jag har aldrig tänkt tanken men det låter ju onekligen spännande - hur många har sina hjärtslag på sin blogg, va?! Och även om ni inte bryr er det minsta vill jag absolut se kurvor på mitt hjärta, det verkar festligt på något sätt.

Åhhh så fint det här hjärtat slår!

- Här är apparaten som kollar ditt hjärta. Det är den du ser på alla såpoperor på tv, när det är allvarligt och fara, säger M och viftar med handen mot den sak som gjort det han just har sagt. Han trycker lite extra på "såpoperor" och jag anar ett visst förakt i sammanhanget. Misstänker att sjukvårdskunniga hittar en hel del fel i serier som Greys anatomy och allt vad de heter, till och med jag - med i princip noll kunskap - gör ju det. För vid det här laget borde väl de allra flesta veta att man ska sjunga BeeGees Stayin alive för att få in rätt takt när man ska få igång någons hjärta som stannat? På tv använder ju läkarna händerna lika sakta som folk flyttar fötterna på en stillsam söndagspromenad... Nog om detta. M visar mig utskriften och pekar på pappret.
- Högst upp är mätningarna från armar och ben, längst ner är de som satt på bröstkorgen. Nu kanske du tycker att det ser konstigt ut att det är sex rader på varje område - du hade ju bara fyra sensorer på armar och ben! Men det beror på att...
Jag tappar bort mig på en gång när talet övergår till det svårbegripliga språket sjukpersonaliska. Det påminner om svenska mellan varven men är uppblandat med krångliga ord bara sjukvårdspersonal förstår.
- Jaha!, säger jag och låtsas att jag förstår precis. Jag bryr mig inte det minsta om att apparaten nyss har mätt sex rader i stället för bara fyra. Huvudsaken är att apparaten vet vad den gör och att personalen kan tyda det den mätt.
- Här ser vi hur ditt hjärta slår, och det ser ju jämnt ut. Men mer än så kan jag inte säga, det får din läkare återkomma till, säger M och ger mig pappret med alla kurvor. Själv tycker jag det är så pass fina kurvor att jag blir stolt över mitt hjärta som gett ifrån sig så perfekta mönster på det rödrutiga pappret. Hjärtinfarkt, jo men tjena...

Många timmar senare får jag finbesök av Jessica som har vägarna förbi. Förutom tulpanerna har hon med sig en ask farligt goda chokladpraliner som vi hugger in på till lite kaffe. Okej, jag hugger mer än Jessica, hon har lite mer disciplin på sig själv än vad jag har... En fantastisk eftermiddag, umgänge med en vän är ett bra umgänge.

Ja tack! Mums!

Nu blir det en lugn kväll och framöver förhoppningsvis en hel natts sömn. Med tanke på hur mycket jag varit vaken den senaste tiden borde det gå bättre denna natt.

Bäst just nu: Orken som håller i sig. Vore det inte för att jag är lite extra infektionskänslig denna andra vecka efter cellgiftsbehandling skulle jag nog orkat ta en liten sväng på stan i dag. Men det får väl vänta ett tag till.  

Vaken, vaken, vaken...

Okej kära läsare, nu behöver jag er hjälp. Klockan är strax efter fyra och jag kan omöjligt sova. Gick och la mig vid halv tolvtiden, försökte komma till ro i två timmar. Vid halv två tog jag fram boken jag läst denna dag, i hopp om att den skulle få mig trött. Två timmar senare var jag lika klarvaken. Nu har jag gett sömnen en dryg halvtimmes chans att komma, men icke. Den här natten är förstås körd och om mindre än tre timmar ska jag upp - men det kommer ju fler nätter. Jag har inte sovit ordentligt sedan förra veckans cellgiftsomgång och det kanske inte är så mycket att gnälla för, att vakna på nätterna eller ha svårt att somna in är kanske normalt. Men jag är den som brukar somna så fort jag lägger mig på kudden och vakna när klockan ringer, så det här börjar bli smått irriterande! Nu behöver jag alltså era magiska tips för kommande nätter. Hur gör ni när ni inte kan sova?

Bäst just nu: Jag har ju i alla fall en bok att roa mig med fram till det att jag ska gå upp...

Inte många knop gjorda i dag inte...

Sorry, men i dag blir det inte många rader skrivna. Jag har en sanslöst lugn dag, det mest spännande som hänt var när mobilen ringde vid lunchtid och kvinnan i luren meddelade att hon var från Astrid Lindgrens barnsjukhus och ville höra efter hur det var med min dotter Frida.
- Du har nog kommit fel, jag har varken barn eller någonting! svarade jag och undrade i samma sekund vad jag menade med "någonting". Det var ju knappast menat som något bittert, typ "Du, jag har varken barn eller man eller villa, Volvo, vovve!". Jag skrattade åt misstaget - för att hon verkligen skulle förstå att jag inte vare sig är eller var bitter - och önskade henne bättre lycka vid nästa nummertrycksförsök. Hon tackade ödmjukt för detta.

Med det sagt förstår ni hur spännande denna dag är. Med det sagt vill jag också säga att det är en mycket lycklig dag. I dag har jag varken ont eller är speciellt trött och jag har kunnat ägna mig åt att bara lata mig, något som varit svårt tidigare. Man kanske lätt tror att det är just lata sig man gör när kroppen gör ont, men jag har alltså innan haft för ont för att sitta för länge, ligga för länge, gå för länge, stå för länge. I dag tolererar dock kroppen all form av vilande läge, vilket lett till bokläsning i sängen fram till lunch, en skön dusch och hårtvätt tack vare pallen - jag satt ner och log under den långa reningsproceduren, trots att till och med vattendroppar stundtals gör ont på min nu ömma skalle - och bokläsning i soffan fram tills nu. Förmodligen också resten av kvällen. För någon vecka sedan fick jag en fantastisk brittisk deckare av mamma, En bit av mitt hjärta av Peter Robinson. Den innehåller inte bara mord utan också massor med musik och en hel del fotboll. Alltså finns det ingen anledning att göra något annat än läsa bok denna dag. Och fika lite. I morgon börjar jag hänga på sjukhus igen, då finns det kanske mer att berätta. Men det är då det, nu ska jag sätta mig i soffan igen :)

Tänt ljus, sitta skönt i soffan med bok, te och mormors goda hembakade kringlor. Klart jag bara njuter här hela dagen och kvällen!

Bäst just nu: Att det inte alltid finns så många måsten. Om man inte känner för att diska precis efter lunch kan man låta bli, utan att världen går under. En soffa och en bra bok är ibland just exakt det man behöver!