För mycket religiös extremism, för lite hjärta

Nu lovar jag att det i dag är sista gången ni får se mina tvättstugeproblem i tryck. Ni vet ju att vi har haft nya maskiner sedan i januari och att jag sedan dess inte en enda gång lyckats få tvätten i torktumlaren torr. Jag har envisats med att slänga in den första tvätten i tumlaren varje gång och hoppats att det till skillnad från alla andra gånger tidigare skulle sluta i något annat än besvikelse - och i dag: Jag höll nästan på att brista ut i ett "halleluja!" när det visade sig att tvätten var torr. Det var en väldigt härlig känsla men det kändes inte rätt att skrika sådana där saker i det läget. Dels för att det inte ska vara ett hallelujah-moment när en sprillans ny torktumlare lyckas med det enda den är till för (torka blöt tvätt), och dels för att jag under de få timmar som hunnit gå av det vakna dygnet hade blivit väldigt avogt inställd till religion.

Det började vid frukosten i läsningen av Dagens Nyheter. Per Bauhn, professor i praktisk filosofi, hade skrivit ett debattinlägg om Sveriges vapenfabrik i Saudiarabien. Att de flesta även utan en debattartikel vet att det är en mycket dålig idé att vara vapenkompis med en diktatur förhindrar ju inte att vi får veta det lite till, så jag läste artikeln. Professorn räknade upp en hel hög med vidriga exempel som befolkningen lever under - enligt den kompromisslösa tolkningen av islam kan tjuvar stympas till händer och fötter, den som har sex utanför äktenskapet kan halshuggas, homosexuella piskas, religionsfrihet existerar inte och hädar man mot islam eller profeten Muhammed medför det dödsstraff. Han berättar om en ohygglig händelse i Mecka för tio år sedan, när femton flickor omkom i en brand i en skola. De hade lyckats ta sig ut ur den brinnande byggnaden när den saudiska religiösa polisen noterade att de i hastigheten och paniken inte hade fått på sig sina heltäckande slöjor. Med hjälp av betongslag drev polisen - eller Kommissionen för främjande av dygd och förhindrande av lastbarhet, som är dess officiella namn - flickorna tillbaka in i den brinnande skolan där de förstås omkom. Det är så upprörande så man knappt finner ord! Jag tycker det är så skrämmande med alla dessa extrema människor som är så övertygade om att det de tror på, det de säger, är det sanna. Att de som avviker från "den sanna tron" måste bekämpas, på ett eller annat sätt. Religion i händerna på fel människor är fullständigt livsfarligt.

Någon timme senare stod jag i köket och diskade och lyssnade på PP3, Idols programledare Pär Lernströms talkshow i P3. Hans sidekick Parisa Amiri berättade om den amerikanska tv-kanalen TLC som i förra veckan visade första avsnittet av en dokumentärserie som handlar om amerikanska unga muslimer, "All American Muslim". Den kristna högerorganisationen Florida Family Association gick i taket och protesterade högljutt mot serien. De uppmanade dels till bojkott och pressade dels alla företag som sponsrat programmet (köpt reklam i pauserna alltså) att genast dra sig ur, varpå samtliga drog tillbaka sin reklam under tv-seriens sändningstid - och tv-kanalen fick lägga ner sin serie. Organisationen hävdade att den positiva bild av muslimer som programmet ville ge var en "danger to America" - och man blir ju så arg så man inte vet var man ska ta vägen! Jag säger det igen: Jag tycker det är så skrämmande med alla dessa extrema människor som är så övertygade om att det de tror på, det de säger, är det sanna. Att de som avviker från "den sanna tron" måste bekämpas, på ett eller annat sätt. Religion i händerna på fel människor är fullständigt livsfarligt.

Det är lätt att ifrågasätta religionen när man läser och hör sådana här saker och undra om inte världen vore en bättre plats utan religion. Nu vet jag att det är de extrema trosutövarna det är fel på, det görs förstås mycket bra i religionens namn också. Men ibland kan jag ändå undra och önska att vi kunde klara oss med världens bästa regel: behandla andra på samma sätt som du själv vill bli behandlad. Att vi, likt ett trafikljus i Stockholms city, tänkte lite mer med...

 ... hjärtat. Ja, jag vet att det är lite dålig skärpa på den här bilden men jag stod ganska långt ifrån objektet och min kamera tycker det är oerhört jobbigt när jag vill zooma... i vilket fall som helst, jag tror ni ser hjärtat klart och tydligt ändå. Jag tycker det är en fin bild som uppmanar till att tänka på (och med) hjärtat när vi ändå måste stanna bilen för att låta fotgängarna gå över gatan. Att andas en stund, låta hjärtat sakta ner och kanske tänka lite goda, hjärtliga tankar? Att lägga energin på viktigare saker. Att älska i stället för att hata. Ja, det låter säkert klyschigt men jag skickar ändå uppmaningen vidare, vare sig ni har hjärtformade rödljus eller inte där ni bor :)

Utöver att få tvättad och torr tvätt, samt bli lite irriterad över det dumma med religion och de verkligt dumma utövarna/tolkarna av i de nämnda fallen islam och kristendom, har jag också varit på rehabstället jag besökte för exakt tre veckor sedan - i dag var det läge att lämna en rapport om hur det går i Morbus de Quervain-träsket. Mina handleder och tummar har inte blivit speciellt mycket bättre av tre veckors bandageanvändande och måste nu få en annan behandling konstaterade rehabsköterskan. Ska boka tid hos en läkare, nästa steg från hans sida blir förmodligen att ge cortisonsprutor eller att operera mig. Så kan det gå! Nu ska jag sätta mig i soffan och mysa resten av kvällen. I morgon har jag planer på att välkomna våren. Hur får ni reda på då :)

Bäst just nu: Ett säkert vårtecken - snart dags för hockeyns slutspel! I år ska det gå bättre för HV71. Så det så.