Mitt liv som polisvolontär

Januari? Februari? Nej då, det är bara en helt vanlig morgon i mitten av sköna april!

Den här synen vaknade jag upp till i morse. Första, andra, tredje och femtielfte tanken man får när man ser något sådant i mitten av april är att man ska krypa ner under täcket igen, till och med dra det över huvudet. Inte titta ut eller gå upp ur sängen innan vädret blivit mer anpassat för den årstid man ändå trodde var här. Jag vet att det inte är helt ovanligt med snö i april, men man behöver ju inte gilla det för det. Så sängen lockade, men jag gick upp. I dag var det nämligen dags för volontärjobb, något av det bästa jag vet.

Jag blev polisvolontär för flera år sedan. Jag har under många år haft en dröm om att bli polis och när jag fick reda på att det fanns något som hette polisvolontär i Stockholm blev drömmen i alla fall lite sann. Som polisvolontär hjälper man polisen med olika uppdrag, dels sådana som polisen annars får göra men där deras kunnande kanske behövs bättre på andra ställen, och dels sådana som polisen över huvud taget inte gör men som stämmer väldigt väl överens med den roll yrket har. Som exempel på det första kan det handla om att dela ut information till allmänheten om tips för hur man undviker bostadsinbrott (sker ofta när en stadsdel är extra utsatt för exempelvis en liga som ställt in sitt fokus just där) eller vad man som förälder och annan vuxen ska tänka på inför storhelger när många minderåriga råkar ut för langare som kanske bara i ett missriktat försök vill vara snälla, eller som faktiskt utsätter unga för livsfara med egna vansinniga häxblandningar.

Som exempel på det andra kan det handla om nattvandringar i olika delar av Stockholms innerstad eller i ytterområden, där volontärerna blir en extra trygghet, en extra hjälp och ett alternativ för de som av någon anledning inte vill prata med en polis. Som nattvandrare samarbetar man med polisen och fältassistenter som har koll på vad som händer på stan en helgnatt - ett fotbollsderby under eftermiddagen kan fortsätta med bråk under natten på en speciell krog, en högstadieskola kan ha disco och volontärerna kan gå och kolla läget med kidsen som kanske inte bara dricker saft... En av mina favoritsysselsättningar är Nattknappen, som startade för ett par år sedan. På helgnätterna sitter en eller två volontärer på Polishuset och svarar i telefon när folk är på väg hem från krogen, sena kvällsbion, barnvaktsuppdraget eller något annat. Mellan 23.00 och 03.30 ger vi folk (oftast unga tjejer men vem som helst får ringa, ung som gammal, han, hon, hen) en liten trygghet när de ringer in och säger var de är och vart de är på väg. Skulle något hända kan vi snabbt larma en polis och berätta var personen befinner sig. Jag tror att Nattknappen numera även finns i Göteborg och Malmö (men jag är lite osäker), men vi slänger inte på luren om någon ringer från Växjö, Karlstad eller Umeå (eller någon annanstans). Lagra det här numret i era mobiler nu: 020/44 66 66!

Ser du den här västen ute på stan - eller för all del på något ställe inomhus där polisen är - kan du vara säker på att du har hittat en polisvolontär!

Nu var det ju dock morgon när jag gick upp ur sängen, och inget nattligt uppdrag stod på programmet. Tillsammans med tre volontärkompisar skulle jag till Polismuseet som i dag hade familjedag och invigning av det senaste tillskottet i byggnaden: en polisstad/utställning med fokus på barn. Där kan man klä sig i polisuniform, prata i komradio och köra polismotorcykel (okej, kanske inte på riktigt då...), lösa spännande uppdrag på polisstationen eller hamna i häktet. Jag hann tyvärr inte se härligheten men jag tror jag skulle gilla polisstaden skarpt - även som ett ganska vuxet barn. Polismuseet är ett riktigt favoritmuseum där jag skulle kunna gå omkring i flera timmar. I dag var det alltså familjedag med 800 bullar och saft som skulle delas ut till alla barn (efter att de hade hjälpt den riktiga polisen med att fånga tjuven Bull-Bengt). Det var där vi kom in i bilden, som fikautdelare. Dessutom hjälpte vi till med att lösa frågor från de lite äldre besökarna ("Var finns toaletten?", "Var och när är polishundsuppvisningen?", "Kommer ridande polisen hit trots att det är full vinter ute?", "Ska man ta av sig skorna när man går in i barnutställningen?" och så vidare. Jag blev lite vakt vid just det sistnämnda, såg till att folk verkligen tog av sig skorna och inte tog med sig bullar och saft in, lekte lite dörrvakt med orden "en ut, en in" (det funkade på ett ungefär) och alla verkade gilla det de såg, stora som små.

När man volontärjobbar har man ofta ganska fullt upp och kan inte springa omkring och ta kort på det sätt man kanske vill. Dessutom ska man vara mycket försiktig med att ta kort på framför allt barn och lägga ut bilder på en blogg för allmän beskådan - så gör man bara inte utan att fråga. Och det var knappast därför jag var där. Men precis efter att vårt uppdrag var slut hann jag i alla fall plåta Zlatan:

 

Zlatan är en klippa när det gäller att spåra upp saker som hjälper polisen i deras arbete. I snön gömde hans matte bland annat en kniv som Zlatan fick nosa rätt på. Ja jag vet att det här inte är några av mina allra bästa bilder, men det var inte bara jag som ville titta på Zlatan! Svårt att tränga sig förbi, eller ens hitta ett litet hål att titta genom, bland alla barn och vuxna. 

På väg hem hade mycket av snön försvunnit, tack och lov. Polisen som inte var på plats på museet verkar ha haft en del att stå i i dag, det har varit ett gäng trafikolyckor och andra väderrelaterade problem. Det är väldigt skönt att vara inomhus nu, att slippa se snön vräka ner utanför fönstret. Men det var förstås lätt värt att ge sig ut i kaoset tidigt i förmiddags, för att vara med och hjälpa till! Förresten, i morgon ska det tydligen bli över tio grader och lite soligt. Hörs då!