Att föredra en måndag framför glamouren

När man har fått sina stygn borttagna, som jag fick i fredags, känns det som att man klarar vad som helst utan problem. Ungefär. Nu behöver jag inte längre tänka, jag kan diska hur jag vill, duscha hur jag vill, tvätta händerna hur jag vill, ha på klocka hur jag vill, ha ringar på fingrarna hur jag vill. Just det sistnämnda har inte så mycket med stygnen att göra, men jag fick veta att jag skulle låta bli att ha just ringar på mig eftersom händer och således även fingrar kan svullna efter operation (varken den eller dem gjorde dock det). Nu, när det är över för den här gången, kan jag alltså bete mig lite hur jag vill. Ingenting är omöjligt! Det ska vara det där med att ha huvudrollen i en pjäs som sätts upp på en stor Stockholmsscen då...

I natt var det premiär för en ny uppsättning av Carmen, typ. Ni vet den där franska operan om en moraliskt tvivelaktig kvinna, operan som innehåller kärlek, svartsjuka och död. Nu var det premiär på Carmen som musikalstycke, alternativt teaterpjäs. Av någon mycket märklig anledning var det jag som skulle spela huvudrollen... På förmiddagen var jag på väg in till teaterlokalen och var väldigt sen. Stod och väntade på tunnelbanan och tyckte livet var allmänt trevligt där i solen. Det enda problemet var väl att jag var sen. Och att jag plötsligt insåg att jag inte visste var musikal/teater-stycket skulle sättas upp, vilken lokal det handlade om. Dramaten? Stockholms stadsteater? Jag tänkte bekymmerslöst att det nog skulle ordna sig. Eftersom jag skulle bli sen skulle förmodligen någon från ensemblen snart ringa mig (det var ju ändå huvudrollsinnehavaren det handlade om!) och då skulle jag lite snyggt kunna fråga var de var någonstans. Svarade då personen som ringde något i stil med "I replokalen förstås! Dramaten, var trodde du?" skulle mitt enda problem vara att jag var just sen, men då kunde jag alltid skylla på tunnelbanan. Skulle personen i fråga bara säga "I replokalen" skulle mina två problem fortfarande kvarstå. Funderade ett tag på detta när jag plötsligt kom på ytterligare ett problem, ett bra mycket större. Jag hade ju inte en enda gång övat på mina repliker och mina sånger!

Vid det laget blev jag lite mer tveksam till livets allmänna trevlighet, det är lite svajigt att bära upp en huvudroll när man inte har en aning om vad man ska säga. Tänkte "Nej nu är inte den här drömmen så rolig längre, nu borde jag faktiskt vakna", vilket jag tacksamt nog gjorde. Även om det på ett sätt hade varit intressant att veta hur det gick vet jag inte om jag ens i drömmen hade klarat av skammen över att komma så oförberedd. Dra ner mina skådespelande kolleger i skiten när ridån går upp... Nej, det vakna livet är oftast att föredra, där det inte händer så mycket konstiga saker! Även om det säkert är glamouröst att stå på scen och bli hyllad (om man nu blir det), så känns en verklig måndag lite bättre.

Har haft en lång jobbdag i dag, varannan måndag ser ut just så. Fast i dag har det varit en väldigt trevlig dag ändå. I dag har vi firat med tårta:

Hockeyns SM-slutspel avslutades i förra veckan, kära gamla HV71 åkte ju ur för längesedan (kvartsfinalen) och efter det har mitt intresse svalnat betydligt. I finalen möttes Brynas och Skellefteå och det finns ett gäng kolleger som håller på de båda lagen, kolleger som slitits mellan hopp och förtvivlan i några veckor. När Brynäs tog hem guldet blev deras anhängare Urban, Jakob, David och Daniel så glada att de i dag ställde till med tårtfest, till allmänt jubel. Urban och en av hans döttrar ägnade delar av helgen åt att baka tårtor i rött, gult och svart - Brynäs färger - och så här fint blev alltså resultatet.  Goda var de också. Man skulle kanske kunna tro att jag som HV-fan skulle vägra äta ett annat lags tårta, men nej då… inte den här gången i alla fall. Däremot såg jag till att skapa lite balans i tillvaron...

... genom att dricka kaffet i gamla vanliga HV-muggen. Förstås. Någon måtta får det vara på hur mycket man beblandar sig med andra lag!

Efter att ha följt uppmaningen "kom, ät tårta och var glada!" har det mest varit jobb. Och nu är det mest kväll, så nu säger jag tack och hej för den här gången. Hörs!