Inte för gammal för lek

Med tanke på hur lång tid det tar för mig att gå igenom mitt liv skulle jag behöva semester i ungefär tre månader. Om ni läste i går vet ni att jag var uppe på mamma och pappas vind och gick igenom bland annat gamla barnkläder och dagböcker. I natt låg jag i sängen och läste en av dessa böcker, från hösten 1992. Ibland drog jag täcket över huvudet för att jag skämdes över det jag skrev, ibland bet jag i nyss nämnda täcke för att inte gapskratta åt allt knäppt. Det här året hade mitt sportintresse vaknat på riktigt, med start under fotbolls-EM i Sverige, och under OS i Barcelona hade det eskalerat fullständigt. Efter avslutad olympiad var jag mycket arg över att Tomas Brolin, en av Sveriges bästa spelare, inte skulle få vara med i nästkommande OS eftersom han då skulle vara för gammal och jag tyckte den bestämmelsen var det mest korkade som någonsin fattats. "Jag ska skriva ett brev till UEFA-presidenten Lennart Johansson, han fattar ju ingenting!! Vuxna fattar ju ingenting! De kan ju inte göra sådär, det är skandal!! Måste hitta adressen, om jag förklarar läget ändrar de sig säkert". Tror inte jag hittade adressen och fick alltså inte i väg ett brev, som tur är... Men mycket sport var det - tabeller och resultat, matchanalyser och skaderapporter, set-siffror och tidsangivelser. Fråga mig om exakt vad som helst i sportväg-92 och jag kan hitta svaret i min dagbok!

I dag har rensandet skett på nedre botten och det är på grund av lådorna där jag känner ett behov av många månaders semester. Det tar sådan tid! Jag måste ju gå igenom varenda liten pryl - och gärna leka lite när jag ändå håller på... Inte leka på allvar alltså, men... tja:

Denna leksakshusbil från Fischer Price var en favorit vill jag minnas. Man packar kärran full med...

... folk, utomhusprylar, hund och motorcykel och kör sedan till lämplig campingplats där allt packas upp. Sedan är det bara att hugga in på köttbiten... 

... eller gå och tvätta händerna vid det lilla handfatet längst bak i bilen, alternativt gå upp till sovplatserna längst fram! Hålet i taket täpps till när...

...båten läggs upp där - fast i dag är det ju fint väder, så kompisarna ger sig ut på böljan den blå (en kofta till en docka får stå för vattenkänslan - ni ser ju vad jag engagerar mig!), för att fiska kräftor, eller vad det nu är! Varför det bara är kvinnor (och en hund) med på denna resa kan jag inte svara på, jag har väldigt svårt att tro att det inte ligger några män i någon låda jag ännu inte hunnit gå igenom. 

En annan poppis leksak under min barndom var förstås My Little Pony. För några veckor sedan läste jag om en ny trend bland framför allt killar i övre tonåren och uppåt, som fullkomligt avgudar dessa färgglada plastleksaker, så att jag plockade ut mina hästar ur en plastpåse i dag känns rätt okej (trots att jag inte är kille). Hästen längst ner till vänster fick jag av mormor och morfar en julaftonsmorgon och det var den första jag fick, och jag tyckte den var så himla fin. Väldigt snabbt fick jag förstås veta att det inte var en riktig My Little Pony men jag tror ändå jag tyckte väldigt mycket om den, trots att det var så viktigt att ha "rätt" grejer när man var i den åldern (vilken ålder det nu var). Det blev sedan några hästar av varierande riktig sort. Över huvud taget var djur något jag verkligen gillade, dockor var inte alls min grej...

... om man bortser från denna näpna varelse. Klara är en så kallad walldorf-docka som är en mammaprodukt från början till slut, hon sydde alltså både dockan och kläderna - massor med kläder! En stickad tröja och mössa för lite kyligare dagar...

... plagg i rött och vitt som jag misstänker var för att Klara skulle kunna vara julfin, precis som jag ville vara. Jag har alltid älskat julen, när jag var barn var jag fullkomligt galen och började längta till december redan första skoldagen efter sommarlovet... Klaras kläder var förstås lika fina som dem mamma gjorde till mig, med små söta detaljer som den lilla fickan exempelvis! Men okej, nu är jag ju inte riktigt lika julgalen längre, så av med det rödvita...

... och på med något mer sommaranpassat. Efter detta fick det faktiskt vara nog med påklädandet, trots att det fanns så många fina plagg att välja mellan!

I övrigt var det som sagt djur som gällde, vare sig det var hårda från Brio...

... eller mjuka, som Vovvi här. Om jag minns historien rätt så var jag ungefär ett år och satt i vagnen när mamma och pappa var ute på promenad på stan. De gick förbi en leksaksaffär där Vovvi låg i skyltfönstret när jag fick syn på honom. Jag tror jag överlag var en ganska snäll flicka när jag var liten, men just då var Vovvi något jag krävde - på en 1-årings vis - att få. Jag gallskrek helt enkelt tills jag fick honom i min famn. Vovvi var vid detta tillfälle längre än jag var själv, men jag hade med honom överallt och jag är fortfarande så himla förtjust i min gosiga hund! Han kommer förmodligen följa med ner i min grav den dagen det är dags för det!

På tal om Brio innan, så var jag förstås tvungen att banka lite på bultbrädan därifrån. Norske författaren Erlend Loe har skrivit en hel vuxenbok som handlar om en bultbräda, "Naiv. Super", så jag kände att jag kunde hamra och slå en stund utan att vara alltför barnslig...! 

Jag lyssnade mycket på kassettband när jag var liten, Astrid Lindgrens berättelser, samt Doctor Snuggles var favoriter. Vissa låtar kommer jag fortfarande ihåg från detta band, men jag har bara sjungit för mig själv - lyssnade på Radiosportens OS-sändningar under tiden jag gick igenom lådorna och då kan man ju inte avbryta bara för att lyssna på Sirapsträdets sällsamma flygresa...!

Här har jag nu för en stund lämnat den väldigt unga barndomen och kommit upp i skolans värld. Högst upp i lådan låg pärmar med material från de tre åren på mediaprogrammet på gymnasiet. I början av varje pärm, en för varje år, satt ett gäng hatbrev. Min klasskompis Claudia och jag var goda vänner men jobbade hårt på att reta gallfeber på varandra när det gällde den andras hockeysmak. Vi skrev brev till varandra efter elitserieomgångarna, ibland riktigt brutala, ibland lite snällare. Men bara lite, det var blodigt allvar (typ)! Roligaste och elakaste breven kom förstås när mitt eget HV71 hade vunnit och Claudias Västra Frölunda hade förlorat (och tvärtom, det skedde tyvärr då och då)! 

Det här är förmodligen det snällaste brevet jag fick av min kära Frölunda-vän! Hon var bra med orden, fick ofta till några riktiga käftsmällar, så jag fick hela tiden kämpa för att vara lika dräpande tillbaka. Det blev till slut spännande att gå till skolan dagen efter match och se vad man skulle få för "elakt" brev :)

Nu kanske ni ändå tyckte att det blev lite otäckt på förra bilden, så vi backar bandet och tittar på en av mina första "uppsatser" i klass 1c. "Brankåren" (som förstås har tappat ett d i titeln) är oliiidligt spännande! Och tydligen fick jag ett rött "Bra." trots mina horribla stavfel! Snäll fröken.

Första matteboken. På den här tiden tyckte till och med jag att det var roligt med matte - det var ju inte så himla svårt direkt!

Efter skolan har man fritid och då kan man exempelvis spela spel. De lustiga Mr. Men var en favorit hos mig, så nu var jag tvungen att spela det igen - med mig själv. Eftersom man ska vara minst tre personer var det svårt, men jag gjorde en variant. Eftersom jag var alla fyra högar vann jag ju, det blev högen längst upp till höger som till slut avgick med segern, med tre par kompletta "Gubben-kort".  

Mix-Max var ett annat favvo-spel. Även här ska man vara mer än en person som spelar, så här fick jag bara slå tärningen tills jag lyckades få en siffra mellan ett och fyra. Sedan var det bara att vända på korten och se vilka knasiga figurer man fick till! Men som den uppmärksamme märker...

... så har jag flyttat hockeykroppen till tanten längst ut till höger. Mittengubben blev lite tråkig annars, han hade ju redan ett mäktigt slutspelsskägg, och en sjuksyrre-mössa kändes ju nästan lämplig eftersom man ibland skadar sig på isen... Han blev lite finare med tantklänningen tyckte jag! 

Ja, så kan det gå när man ska rensa - man fastnar i lek, spel och skola i stället... Det är tur att semestern inte är slut än, så jag kan fortsätta med mitt lekan... förlåt, rensande.